Jag är så nedrans årstidskänslig. Nu baske mig tar jag tag i saker. På löpande band. Och nystarter lite här och var. Lite som förra året vid den här tiden då jag började på nytt arbete, och året innan det då vi flyttade från storstad till vishan.
April är månaden. Så är det bara.
Jag har äntligen vågat och äntligen tagit chansen. Jag har snart kirrat Genus-B-kursen och suktar efter bokstaven C. Vart det bär hän, det vet ingen. Men jag vet att det blir bra. Jag har äntligen med nålar fått färg på min arm och bestämt mig för att fylla den helt. Fina Johanna Thor på Bluebird tattoo är en fena på det där med tatuering.
Jag har bestämt mig för att se om The Darjeeling Limited och måla taket i Lyckebo. Tulipanerna är på väg upp i rabatterna och vi har slitit med nedrans massa ved för att värma kåken om vintern. Vintern som känns så avlägsen just nu. Nu när det fina har börjat!
Ja, jag vill berätta lite om Jenny. Vår fina granne som också går under epitetet "världens äldsta 20-åring". För Jenny, minsann, trots sin ringa ålder är så mycket mer vuxen än de flesta jag känner. Jenny är den som behåller lugnet i alla stunder. Jenny är den som "fixar biffen" och ordnar och rekar. Jenny är den som tänker några extra tankar om allt. Som vänder och vrider och analyserar och funderar. Det är Jenny som tar arbete på äldreboende och älskar´t. Det är Jenny som glider in i förskolans värld och bara gör det så bra. Det är Jenny som lugnar mitt dampiga lynne. Det är Jenny som skriver IRL-(L)appar och får ordning på att-görandena. Det är Jenny som hänger med på tatueringssessions och galenskaper. På stenjakt, ödehusspotting och raggarrundor. Det är Jenny som lär mig börna och som står pall när vi kör i diket eller när bilen vägrar starta dagen innan julafton. Det är Jenny som kan skråla Hellströmsånger med låtsasmick. Alla behöver en Jenny, det har jag alltid sagt. Och snart kommer en människa som allra allra mest kommer behöva sin Jenny! Välkommen lilla gryn!!
Roadtrippade vi i Kalifornien. Och jag önskade att jag kunde få bo i ett sådant här hus i San Francisco. Åtminstone i någon månad. Jag ska fan i mig det någon gång.
Fyllde stora ungen tre år och vi firade genom att gå på zoo i San Francisco. Lilla låg i magen och jag mådde skit och somnade kl nio varje kväll.
Hade jag som tur var det allra bästa resesällskapet, både min famlij och två fina vänner. Vänner som borde få guldmedalj för att de vågade sig på en tre veckor lång trip (mestadels i bil) med barnfamilj, en familj som ju bland annat bestod av en helt galen treåring (ropade bajs och matvägrade mest hela tiden) och en sliten gravid med tandvärk (jag alltså, som i sin tur ville äta, hela tiden!). Här i Jousha Tree.
Bodde vi på lyxhotell i Las Vegas och gick omkring i en helt absurd verklighet.
Fick jag äntligen åka (inte hela men ändå) på Highway 1 som jag så länge drömt om, mellan Los Angeles (där ska jag också bo någon gång) och S F. Och det var somrigt och fint och mina orosmoln skingrades i takt med att illamåendet släppte.
Ett år sedan alltså. Jäklar vad tiden går. I väntan på nästa tripp dit lyssnar jag på Frida Hyvönens California från nya skivan. Gott så.
Det har hänt några omvälvande saker den senaste månaden. Det största är väl att jag har fått ett nytt jobb. Skolbibliotekarie, jo jag tackar jag, blir fint det. På en högstadieskola, vilken utmaning! Har redan börjat läsa på inför uppdraget. Och så har jag börjat träna. Jag som aldrig skulle. Men har blivit trött på ond rygg, galen trötthet och svaga muskler. Friskiskort och färggranna springskor är inköpta och redan använda. Och det går bara jag ger mig sjutton på det. Sen köpte jag mig ett rött läppstift. Men jag vet inte jag. Där verkade gränsen gå. Får se om jag vågar använda det. Storungen min tyckte jag var fin åtminstone.
Ja det kanske var lågt av oss. Men vi fick ju bara lov att luras lite.... Men att vi skulle glida från varandra är lika troligt som att Ranelid skulle sluta sola. Och bloggen blir nog kvar ett tag till. Om ni är med oss.
Tiden har flygit iväg. Ett år har blivit till 2 och ett halft. (collaget ovan är typ det första vi publicerade) Vi har bloggat om dittan och dattan. Och mött fantastiskt många blogg-vänner och blogg-läsare. Tack alla fina för det!Men nu är det dags att tänka om och göra nytt.
I och med att Annika och Lovisa glidit mer och mer ifrån varandra under det gågna året så har vi bestämt oss att lägga ner och packa ihop.
Så tack för allt! Vi kanske ses nån gång!
/Lovisa & Annika
ps. facebooksidan kommer finnas kvar en tid till och bloggen kommer raderas under juli-månad.
Jag tycker att Woody Allens filmer gör livet lite mer värt att leva.
Jag drömmer om att bo i New York eller Los Angeles ett tag. Men fattar inte när det ska ske.
Jag har trott att jag ville bo "på landet" någon gång men börjar inse att jag är en riktig storstadmänniska som inte kan leva utan kaffe latte, surdegsbröd och kvalitetsbiografer.
Jag tycker att jag är lite bättre än andra. Ibland.
Jag tycker att jag är lite sämre än andra. Ofta.
Jag köper snittblommor i tron om att livet kan bli lite finare då. En kort stund i alla fall.
Jag skulle välja macka och kaffe som enda kost resten av livet om jag var tvungen. Tragiskt nog.
Jag har blivit rädd för att flyga sen jag fick barn. Eller egentligen ännu mer rädd för att dö.
Jag är vissa dagar så rädd för att något hemskt ska hända att jag knappt vågar gå utanför dörren. Men jag gör det ändå.
Jag tycker om att promenera på kyrkogårdar. Det ger mig lugn och eftertänksamhet.
Jag är sjukligt beroende av att få vara ensam. Ofta. Tar alla tillfällen i akt.
Jag älskar mina barn så mycket att jag måste lägga mig ner och gråta ibland.
Veckorna går. Jag gick söder runt en dag, med en av mina finaste vänner. Jag är så glad att hon är just min vän. Att jag fått äran liksom. Vi stannade på en liten antikaffär och burken ovan fick följa med hem för en femtiolapp. På köpet fick minsta en liten stickad blå mössa av den snälle affärsinnehavaren. Bara en sån sak.
Och så läste jag en bok häromdagen. En till, den fjärde på några veckor. Precis en dag tog det att läsa den här. Skakad blev jag, av att någon tänkt exakt som jag. Alla ord var ju mina. Jag ska läsa den en gång till innan jag lämnar tillbaka den till biblioteket. Jag kan ha missat något. Älskade bok. Tack för tipset Sophie.
Tänker att den ärvda teservisen måste användas mer. När jag var liten var det bara vid högtider den togs fram. Sådan vill jag inte bli. Högtidlig. Det är livet för kort för. Så nu blir det till att duka med finporslinet till vardagsfrukosten. Så det så morfar. Det är jag som bestämmer nu.
Planterade äntligen om pelargonen som gjorde sig en egen stickling. Har så ogröna händer så det är sanslöst. Får se hur det här går. Krukan är fin dock, fyndad på loppisresa i Värmland tror jag.
Och lilla ja. Vem är han? Det är så spännande. Jag vet så lite om honom. Älskade unge.
det var idag våren skulle komma var det nån som sa
Jag firar med att lyssna högt på Piaf, Stevens och Cohen. Tre fina fantastiska. Och så dammsugaren och Ajax-sprayen.
Och när jag ska städa så måste jag flytta om lite också, sån har jag alltid varit. Och om en bara har viljan så går det. Som att flytta otympliga möbler själv...
Nu har morfars påsktupp kommit ut från gömmorna i kattvinden.
Jebus sista måltid och en arg gris. Det är fint det.
Pärlhyacinter är årets nya för mig som relativt nybliven blomentusiast. Jag som alltid sagt att blommor är onödiga. Att bara örter har nån mening. Nu har jag förstått tjusningen...
Tulipaner från butik. Väntar med spänning på hur det ska komma upp i trädgården efter höstens explosionsplantering.
Lillskåpet är fyllt av finfint porslin från Fröken röd, arvegods och småskålar från Rice.
Petat ner frön till Nejlika, gräslök, persilja och basilika. Får se om nåt kommer upp. Brukar misslyckas med att fröså. Och varje år säger jag; INTE nästa år. Då köper jag plantor...
Ni får ursäkta att jag bara skriver om barn just nu. När jag väl skriver. Men det är liksom där jag är. Med en unge i famnen mest hela tiden. Och det är ju tokfint såklart. Men allt det andra då. Det där som jag skulle hinna med. Nu. Och sen.
För hur ska i h-e ska man hinna med allt man vill? Jobba, karriära men ändå äga min tid, träffa vänner, vara den bästa morsan, bästa flickvännen, bästa dottern, bästa systern, bästa svärdottern, vara engagerad i barnens förskola, träna (har ju köpt Friskis-kort nu!), resa till alla de där ställena jag drömt om, gå på festival, renovera klart, lata mig, fixa med alla mina och Lovisa projekt, skriva bok, blogga, läsa miljoners triljoners böcker som bara ligger och väntar (de ropar på mig från bokhyllan "hallå, läs oss!), se alla filmerna på bio och alla de där tv-serierna som står på kö. Jösses alltså, ska det bli som en kompis mamma så träffande sa. "Så får man barn och plötsligt är man 45 år gammal och fattade inte vad som hände".
Hur gör ni andra? För jag tittar i era bloggar och tycker alla verkar hinna med allt. Typ. Själv blir jag helt förlamad av allt jag vill. Och stannar i soffan. Med en bebis i famnen. Fint det med, men hur gör man? Berätta! Vuxenmanualen, när ska jag får den? Den som innehåller lösningen på allt och scheman över hur du får tid (och lust!) att hinna med allt det där du faktiskt vill göra.
Idag är en pluggdag. Jag har nedrans massa plugg att ta tag i. Och sen har jag endel planering från jobbé att kirra och bocka av. Men först. Njuta av en kopp java med Morgonpasset. (en älskad standardsyssla och standardfras) Och så vill jag fira att det är första Mars idag. Hela sex månader av ljuv vår och sommar väntar. Det spritter, det gör det. Helt klart.
Jag köpte kokosnöts-grunkemojer på IKEA. Blandas med vatten och vips blir det massa jord. Perfekt om man vill slippa bära så mycket. Jag har dragit upp alla pelargoner ur sina krukor och spolat dem lite. Sen i med ny jord och petat ner. Med en liten kniv har jag beskurit dem från alla blad som växt under vintern. I och med att jag belamrat köksbord med pelargoner fick jag sitta vid bänken och dricka mitt kaffe. Men det gick fint det också.
Storebrors kräkeskapader under helgslutet gör att både han och lillebror är hemma idag. Och vi äter gröt tillsammans. Det är så dubbelt, det här vabbandet. Samtidigt som det är en ynnest att få umgås med sina ungar, så känns det alltid kasst att vara borta från jobbet. Som så mycket annat, svår matematik.
Bumlingen köpte jag från bybutiken vår.
Juice i glasflaska är en enkel lyx.
Min favoritkopp genom tiderna. Och fatet signerat ARABIA är en klar favorit.
Havregrynsgröt med kanel och socker är ungarnas favoriter.
Jag har hängt en del i västra aros. Hos fina vännen Linda. Hon är typiskt skitknasig och fläng. (Det är förövigt LInda som står modell för itsallvintage shop titt som tätt.
När hon är på det bästa humöret blir det ett evigt skrattkalas oss emellan. Linda är en pärla. Hennes kvicka tajming med kommentarer till kleti och pleti är briljanta. Hon är faktiskt något av en humorisktisk naturbegåvning.
Dagen efter vinpimplande och kroghäng kom en alldeles fantastisk söndagförmiddag. Med vårsol, kaffe, en stund ute med blicken emot solen, och en hel massa skratt. Det var fint! Tack Linda för det!!
Över Linda hänger en finfin vit Bumling i plast som Lindas fina far har fixat åt henne. I bakgrunden ser vi en av delarna till servisen Berså som köpts på Lata Pigan. Det turkosa fatet inropades på auktion i LÅngtora för ett par tjugor. Salt & Peppparkaren "Gense Shakers" signerade Pierre Forsell, är arvegods från Lindas sambo Martins släkt. Finns i nyproduktion här. De gröna glasskålarna är loppisfynd.
Eko-ägg, Bregott och Java. Underbara frukost!
Brödlådan använder Linda som förvaring till pennor och papper. Den gula vasen är egentligen yngsta dotterns, men nerlånad till det numera guldetaljiga vårköket. Och visst är tapeten fantastisk!! Vad heter den Linda?
