härliga ledighet och lyckan att låna en hund
Lycka är att det är lördag. Lyckan är mog framförallt att vara ledig. Och lycka för just min femåring är att då få låna en liten hund. Plötsligt blir ungen som äldre. Rakare i ryggen, konverserar sakligt och sätter på och av kopplet alldeles själv. Väntar i porten medan jag klär på mig.
Jag går bara som en skugga bakom när han promenerar med dvärgsnausern här i Sumpan. Hundlorten får jag dock plocka upp, där går gränsen. Men ungen har aldrig gått så fokuserat framåt, klätt på sig så fort (och självt). Han vill inte lämna tillbaka hunden. I fönstret sitter en av våra katter och tittar. Lite avundsjukt kanske för att han inte får komma ut föränn i sommar på landet.
Den här hunden funkar för oss kattmänniskor, då hon äter kattmat, hänger med våra tre missar och dessutom (enligt en av hennes mattar) mjauar. Jag vet att det inte skulle fungera i längden om vi väl skaffade en hund. Ungen skulle inte lika glatt rasta hunden morgon, middag, kväll. I regn och rusk. Men lite sådär ibland kanske vi kan få låna den. Och det här dygnet har gjort gott!
/ Lovisa
Beach House i mitt hjärta
We love to boogie
Femåringen och jag tittar på Billy Elliot. En fantastisk fin film om en pojke som inte vill spela fotboll utan hellre vill dansa. Vi tittar på filmen och pratar om att det är dumt att han inte får göra som han vill. Varför ska någon annan bestämma?
Filmen inspirerar min unge till dans. Det finns speciellt en låt som får i gång egentligen vilken unge (eller vuxen) som helst.. T-rex I love to boogie. Try it you´ll like it!
Vi dansar....
/Lovisa
Jag, en präktig människa?
I helgen ska jag förresten gå ut och präktigt hälla i mig högst två-tre dagens (inte ens rent vin kan hon dricka, håller hon på bli nykterist den tråkiga människan?) för att sen åka hem när bandet slutat spela. Jepp jepp. Jag måste ju leva upp till mitt präktiga rykte.
p.s På bilden har jag min nya präktiga uppknäppta (kanske i dubbel bemärkelse) blus.
/AnnikaKamprad och tippen, tippen och Kamprad
På tippen slänger vi möbler. Vi slänger leksaker och motorer och köksmaskiner och cyklar. Vi slänger på vägen till affären, där vi köper nytt. Tippen på vägen till Ikea och inom kort, samma tur igen. Vi konsumerar och byter ut. Sysslar med projektet "hemmet" och försöker på alla sätt och vis bli lyckliga genom våra hem. Bläddrar i inredningstidingar och hakar på trender. Fondvägg, MIO-soffa, barkök. Öppen planlösning. ÖPPEN planlösning! Det är det nya svart. (eller?)
På vägen till det fulländade projektet slänger vi. Vi slänger gammalt och nytt, kör skytteltrafik till Återvinningsstationen och shoppingcentran med nästintill dygnetruntöppettider. Någon slänger en säng, en annan har inte råd att köpa en. och får heller inte ta den.
Jag har stått där och tittat och en meter ifrån mig sett en moppe. En fantastiskt fin gul vespa med kåpor som var så där underbart fin som jag önskat mig. Men jag fick inte ta den. Den skulle skrotas. Den låg där och väntade på att bli mosad.
I somras såg jag järnskelett till utemöbler som jag gärna hade gått loss med nya brädor på. Sambons ögon lystrade efter en motorsåg där nere i containern. En motorsåg som han kunnat laga, men som någon annan valt att kassera. På grund av lathet eller för mycket pengar i plånboken.
Varför inte svänga förbi Myrorna, Erikshjälpen, Stadsmissionen eller någon annan lokal loppis med prylarna. Det kan göra så många människor gott. Och vi kanske får en liten broms på den sjuka köp-och-släng-mentalitet som vi alla bidrar till.
ps. Är det någon sort föresten känner till affärer/företag som klipper sönder och kasserar kläder och prylar istället för att skänka tillvälgörenhet. Eller har man, äntligen, slutat med detta?
/Lovisa
Färgglada barnrum
Min unge leker både med bilar och dockor (för att nu ta två stereotypa exempel). Eller ärligt talat, han är inte speciellt intresserad av endera (fast så fort han tar upp en bil så finns det folk som ska påpeka det: "titta! nu leker han ju med bilar!". När han sen tar upp en docka eller går loss på leksaksspisen så tystnar det dock). Just nu gillar han bäst att leka med just sin spis och servera låtsatstårta och så gillar han sitt lego. Vad han gillar att leka och leka med kommer såklart att variera och jag kommer att uppmuntra vad han än väljer (fast vapen blir jäkligt svårt att acceptera och där drar jag nog en gräns). Jag ska i alla fall försöka erbjuda stor variation och inte bara ett begränsat pojkutbud som är styrt av vad marknaden säljer.
Nedan kommer lite detaljbilder från ungens färgglada rum, mycket är loppis såklart!
5. Vimplar fyndade på nätet för en hundring (eftersom jag är så dålig på att sy själv...). 6. Tavla som ungen fått av Lovisa, hon har gjort den själv! 7. Tavla gjord av vykort och fyndad gul ram. 8. Tygtavla med Dunderklumpen som jag köpte av en tjej på en marknad, hon hade gjort den själv. 9. Halsband och armband, några loppispresenter och några hemgjorda av fina kusinerna. 10. Tamburin, 25 kr, Stadsmissionen. 11. John Blund-docka, 45 kr, Stadsmissionen. 12. Plåtask som jag hade smörgåsar i på lekis när jag var liten. 13. Det dyraste i ungens rum, korgar till lego och leksaker, Afroart. 14. Snobbenlampa, någon hundring, Pärlan i Gustafs. 15. Pysselådor, rea på Åhléns, 20 kr styck. 16. Kassa-apparat, loppis, 25 kr. 17. Min gamla leksaksvagn. 18. Leksaksstrykjärn, 10 kr loppis.
/Annika
en loppaholic som inte vill botas
Jag pratade kort med en vän häromdagen. En vän som jag kallar min bror. Han pratade om att rensa bort alla sina ägodelar. Slänga? Sälja? På något vis klippa banden till det materiella. Han hade listat alla sina saker, precis varenda pryl för att få överblick.
Jag tänker att det är friskt. Det är bra. Ens saker gör en inte lycklig. Men så tänker jag på mig själv. Och på hur ljuvligt glad jag blir då jag finner vackra ting. Då jag omger mig av saker jag tycker om. Att vistas bland underbara färger och mönster. Och så tänker jag. Kanske behöver jag dessa ting för att vara lycklig. Kanske har jag inte kommit lika långt som min vän i att uppskatta livet som det är utan det materiella.
Eller så är jag bara en loppaholic som inte känner för att botas.
/Lovisa
Niklas Hjulström ger mig tvångssyndrom
Jag har tvångstankar angående skådespelaren Niklas Hjulström. Det grundar sig i hans musikkarriär (läs one hit wonder) från 1997 i gruppen Cue. Men trettonveckors-tracklistelåten ”Burnin”.
Ser jag honom på televisionen eller i en film måste jag sjunga. Till en början nöjde jag mig med att få ur mig ett: ”don´t think i know you, don´t think i ever will”, men det har eskalerat till att jag måste sjunga så mycket av texten som jag minns. Och det är mycket. Det är hela. Så varje gång Hjulström visas i rutan, i typ Stenhuggaren, Beck eller nån annan produktion, sjunger jag.
Och visst jag raljerar väl när jag sjunger Burnin. Men låten är faktiskt ganska bra. Men jag kan inte ta Hjulström på allvar utan att ackompanjera honom med gälla stämmor...
I don't think I know you. Don't think I ever will Am I inlove with you? Well, I don't know still It may sounds strange, but I'm warnin' you. I may not be that nice Maybe, baby, I'm a heartbreaker. Heartbreak. Heart of ice But I'm burnin', burnin' 'Cause you set my soul on fire Girl, I don't know what I'll do Cause I'm burnin', I'm burnin' I'm burnin' with desire Yes, I'm burnin' And it's all because of you We can't be together. I'm not that kind of guy I'll be gone and lost forever. And you won't know why Don't get me wrong, I'm only warnin' you. You'll be on your own Maybe, baby I'm a heartbreaker. Heartbreaker. Heart of stone But I'm burnin', burnin' 'Cause you set my soul on fire Girl, I don't know what I'll do 'Cause I'm burnin', I'm burnin' I'm burnin' with desire Yes, I'm burnin' And it's all because of you Because of you
Vem eller vad ger dig tvångssyndrom?
/Lovisa
Spenatpaj med parmesan och keso
Att vi helst lagar mat med ekologiska varor har ni nog förstått vi det här laget. Det finns ett enormt utbud av bra ekologiska och fair-tradevaror på de flesta butiker. Och skippar man att köpa chips, godis och läsk och satsar på ekologiskt i övrigt så behöver det inte alls bli så dyrt. Inte för att jag direkt själv skippar godiset, men ändå, ni fattar nog. Oftast skiljer det faktiskt bara några kronor på "vanliga" och ekologiska varor, så att det skulle vara så hemskt mycket dyrare verkar mest vara en myt.
Nåja, här kommer pajen:
Så här enkelt slänger man ihop den:
150 g smör
1 dl ekologiskt grahamsmjöl
2,5 dl ekovetemjöl
2 msk vatten
Fylling:
300 g färsk eller 250 g fryst bladspenat
250 g keso
2 ekoägg
1 dl ekogrädde (funkar bra med matlagningsgrädde för en lite nyttigare variant)
salt och peppar
1 krm muskot
ca 40 g riven parmesan (gärna eko såklart!)
Nyp ihop smör och mjöl eller gör degen i en matberedare. Tillsätt vattnet och arbeta snabbt ihop till en deg. Slå in degen i plastfolie och låt ligga i kyl ca 1 timme.
Kavla sedan ut degen och klä en pajform. Nagga botten och förgrädda mitt i ugnen i 200 grader ca 5 min.
Skölj spenaten och koka den i lättsaltat vatten ca 5 minuter. Använder du fryst spenat så räcker det med att du pressar ur vattnet. Hacka sedan spenaten grovt. Blanda keso, ägg, grädde, spenat, parmesan och kryddor i en skål. Häll över i pajformen och sänk värmen i ugnen till 175 grader. Grädda pajen i ca 30 minuter eller tills den ser klar ut.
Gott att ha till är skivade tomater med rödlöksringar blandat och en god vinegrette gjord på balsamvinäger, olivolja och de kryddor man gillar.
/Annika
Min morfar och jag - del 4
Vi hade katt, morfar och jag. En svart bondkatt som vi döpte Sessan, den andra Sessan som morfar haft. På mornarna satt morfar vid köksbordet och läste Enköpingsposten. Katten låg utsträckt framför honom på den uppslagna tidningen. Morfar klappade den spinnande mjuka och läste runt henne. Han hade inte mage att putta bort henne, hon var ju så fin.
Varje morgon åt morfar havregrynsgröt som han kokat i en kastrull på spisen. En portion till honom. Kastrullen fyllde han sedan med kallt vatten för att lösa upp det som fastnat, och så ställde han ner den till Sessan som sörplade i sig grötvattnet.
Min morfars lever blev helt invaderad av cancer. Helt utan förvarning var den bara där. En kort tid efter morfars död, kom Sessan till honom i himlen. Också hon med cancer i kroppen. Det var fint på nåt sätt.
/Lovisa
Att odla sin chiliplanta
/Annika
Loppisfynd a´ la romantiqe
/Lovisa
1. Bricka som jag typ kan döda för, 10:- Tidernas Väg 2. Broderad väggbonad. Älskar texten, det rutiga och färgerna. 10:- Brödet & Fiskarna i Enköping. 3. Rostavla. 15:- Brödet & Fiskarna i Enköping 4. De blommiga kopparna från Tidernas Väg, 50:- för 6 stycken. 5. Broderade dukar att sy på lapptäcken. 5:- /styck Brödet & Fiskarna i Enköping. 6. Vita bomullsörnott, blandade fynd, allt från 5:- till 50:-. 7. Ljuv takkrona. Fyndad för 150:- på Myrorna. 8. Blommiga glasunderlägg, 50:- Myrorna. 9. Blommig vaxduk. 10:- Tolv Korgar i Strängnäs.
Att kryssa med en femåring...
är ju fantastiskt ljuvligt. Sen det stora barnet fått ett lillesyskon har vi inte kunnat umgås på samma sätt som innan. Det känns trist och det dåliga samvetet kryper sig på en. Därför bestämde jag att femåringen och jag skulle åka på en kryssning. Bara vi två! Äta alldelse för mycket godis, gå på disco och undersöka den stora båten.
Vi badade bubbelpool och ungen tog faktiskt ett par simtag i poolen.
Buffeerna är ju inte speciellt åtråvärda för oss som inte äter djur, men a la carten var bra. Kan rekomendera att ta med ungarna på BIRKA PARADISE en söndag. Det var betydligt lugnare än kryssningar jag varit på förrut. Mest äldre par och en hel del barnfamiljer.
Här följer bilder från vårat äventyr. Eller vår mesester, som femåringen kallade det. jag tror att det betyder semester,men på lite bakvänd svenska. En relativt billig och fantastiskt rolig tripp för en mamma och en unge.
/Lovisa
1. Lyckan att få en drink med självlysande pinne. 2.Lycka att få en vän att dansa med. 3. Lycka att få en till drink, fast en helt annan sort. 4. Lycka att få vara med sin femåring. 5. Vi två. 6. Lyckan att få spela bilspel flera gånger på raken.
Hemmasöndag
Idag är jag och ungen hemma själva. Ute är det snö snö snö och minst minus femton grader. Det får bli en innesöndag. Vi sysselsätter oss bäst det går, ungen och jag.
Ungen hoppar i sängen och springer runt runt.
Jag provar min nya vintage-sommarklänning och längtar till vårsol och kaffesippning på terassen. Snart.
Sen leker ungen och jag med lego. Eller häller snarare ut legot tusen gånger på golvet.
Jag provar ännu en sommarklänning och ungen bjuder på låtsatstårta.
Elefanten på väggen håller oss sällskap. Livet är fint att leva en dag som den här.
/Annika
I love dokumentärer
Orkar man inte med någon tung dokumentär rekommenderar jag Succéduon med Anders och Måns. Alla avsnitt som hittills visats finns på SVT-play så mitt tips är att köra ett maraton. Jag har inte direkt fastnat för dom innan, men denna nya serie är briljant skämskudde-humor när den är som bäst. En svensk variant på Larry Davids "Curb your enthusiasm". Typ. Förresten är det tur att jag skriver detta och inte till exempel pratar i radio för ordet "enthusiasm" kan jag fan inte få till uttalsmässigt.
I alla fall. Skit i snöstormen där ute, bädda ner dig i sängen med datorn och logga in på SVT-play. Cause you´re worth it!
/Annika
p.s Fotot har jag tyvärr inte tagit, men det är rätt schysst tycker jag. Fast egentligen så borde jag ha en bild på massa datorer eftersom jag ser mycket av mina TV-serier på just dataskärm.
Jag har sån loppisflyt...
i dagarna har jag kommit på att jag önskar mig (och är i fullkomligt behov av) en kanna att ha kaffe i när man sitter och fikar vid bordet. Men underbara koppar och min finfina mjölkhällare känns det vedervärdigt att placera den fula glaskannan från kaffekokaren på bordet. Så jag har tänkt mig en kanna. För praktiskt, men mest för snyggt. Ögongodis.
Och idag fann jag den. Först spanade jag in lite blommiga i porslin, men de bar inte de rätta färgerna för att tilltala mig. Och de var ganska dyra. Men så, på vägen till kassan, går jag förbi termosavdelningen. Och där ligger den lite nonchalant på ett hyllplan. Den är vit med gulddetaljer och i plast. Den är bedårande och numera rengjord och väntar på att fyllas med lördagskaffet.
Lördagmorgon kom och jag upp och satte på kaffet. På stringhyllan i köket stod den och väntade. Mina händer omfamnade den och vips, den föll i bänken och kras, glasbehållaren inuti gick i tusen bitar. Så här sitter jag och gråter över spilld mjölk. Varför är det gjort av glas? Och tror ni det finns en chans att jag finner ett innerglas som passar till denna?
/Lovisa
Lycka är att vara på loppis när de just packat upp dockskåpsmöbler
Och jag sprang nästan fram till bordet (alltså jag gjorde nog det). Tacklade lite leksaker på vägen och välte en och annan robot.
Och så plockade jag varsamt ner möblerna i korgen. En efter en. Och när jag gjorde det så log jag. Med hela kroppen. Lillungen satt i sin bilbarnstol och viftade med en fin babyskallra, storungen irrade runt bland alla fina leksaker och sambon min undrade om jag vill köpa dockskåpstelefonen. Om???? jag ville???...
/Lovisa
1.Ett fantastiskt bord, kolla in mönstret! Och en ljuvlig telefon. 2. Två teakskåp 50-tal och en bordstelevision som visar Pippi Långstrump. 3. En totally sjukt fin fåtölj. 4. En vagga med bebis och en vit träsäng med guldknoppar. 5. Kristallkrona som jag minns att jag själv hade som barn. Mattan fick vi på köpet av den fina kvinnan. 6. Underbart trämöblemang till kök. Öppningsbara luckor såklart.
ps. kolla in fina SANDY IN THE SKY WITH DIAMONDS dockskåpsinlägg med dockskåp från 1984.
I love TV
Nåja, nästa serie jag uppslukades av var Sopranos. Alltså, jag älskar inte Sopranos men det är tusan i mig en rätt så bra serie. I alla fall när man som jag såg typ fem avsnitt om dagen. Detta var i slutet av min graviditet och jag hade lånat alla boxarna. Snacka om att vara uppslukad (eller kanske förträngde jag den kommande smärtupplevelsen?) av en familjs historia. Jag var nästan lite besatt även om jag som sagt kanske egentligen inte tycker att den platsar ens på topp-5 bästa TV-serierna någonsin.
Och Twin Peaks kära kära Twin Peaks. Såg det första gången när det gick på TV, men var nog lite för ung och dum för att fatta storheten då. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola fick jag chansen att återbekanta mig med serien. Flera år i rad besökte jag skolans Twin Peaks-festival som gick ut på att titta på HELA säsong ett i ett sträck och samtidigt smälla i sig munkar och tusen liter kaffe. Så trevligt. I dagarna har jag och sambon börjat se på Twin Peaks igen. Som sagt, som att återse en gammal god vän.
Seinfeld då. En serie jag alltid kommer att återvända till. Innan boxarna släpptes och det bara gick rykten om att de äntligen skulle komma på DVD så hade jag vid ett flertal tillfällen denna diskussion på krogen: "Om Seinfeld släpps på DVD så kommer ju inte lyckopiller och sånt behövas för då kan man bara slå på ett Seinfeldavsnitt och bli glad igen". Naivt jag vet. Men lite lite sant. I mitt fall i alla fall.
Till sist the Wire, framröstad på flera ställen till världens bästa TV-serie, något jag faktiskt nästan kan hålla med om. Jag började drömma drömmar på Baltimore-knarkslang när vi var som mest besatta av serien. Jag får säga som Omar: "All in the game yo, all in the game".
Ok, ovan TV-serier är ju lite creddiga. Egentligen skulle den här texten kunnat ha handlat om de TV-serier som faktiskt formade mig som barn och tonåring. Storstad (ville vara lika tuff som Camilla!), Beverly Hills (missade inte ett avsnitt!), Melrose place (lite pinsamt), Vänner (ville bo i NY) och framförallt My So-Called Life (med Claire Danes och Jared Letho, någon som minns? Jag var käääär i båda). Men det tar vi en annan gång.
Vilka TV-serier har format era liv?
/Annika
Konservburkars flera liv
Mycket av det vi dagligen slänger funkar att använda till annat. För skoj, för enkelheten och för miljön.
Här följer lite tips från mig...
Då vi näst intill dagligen äter mat med krossade tomater som ingrediens blir det mycket konservburkar. Och då jag är ganska klumpig och oförsiktig går tallrikar ofta sönder här hemma... Och vitlöken gror.
Knepen är att använda konservburkarna till att ha vatten i när vi målar med vattenfärger, eller till att torka gipsfigurer i. Tallrikar limmas ihop och används när vi blandar färger. Och vitlök som gror får gro mer, för det som växer upp är en mild vitlökssmakande, gräslöksliknande tingest.
/Lovisa
charm är att campa med ett åldrat ekipage
Att campa är helt klart underskattat. Nu är jag i och för sig inte uppväxt med campingliv och har inga jobbiga minnen från trånga husvagnar eller träningsoveraller. De enda gångerna jag har tältat är på festivaler, Gotland, och ett par gånger på gården där jag bodde i Enköping. (undra va sjutton grannarna tänkte om oss, där vi knackade upp kupoltältet på den lilla gräsplätten med höghus och fyrvåningshus runtomkring oss)
I varje fall. I vuxen ålder har jag campat. På riktigt. Med en fantastiskt liten husvagn, Astral 900 från 1970. Den är nästan högre en vad den är lång, men ack så charmig. Med lite färg och nysydd klädsel blev den finfin. Äntligen fick jag användning för alla plastatrialjer och dubletter av blommiga kastruller.
Vi kopplar på husvagnen på vår röd/vita Amazon årsmodell 1970 och cruisar genom Sverige. (Favoritcampingen är Revsands Camping)
Folk pekar och vissa skrattar. Men vi puttrar vidare och placerar vårt ekipage bredvid nåt mastodontkomplex till husbil. Det går bra att kliva ur Amazonen, koppla loss och dra vagnen dit vi vill ha den. Den väger inte så värst mycket.
Och campinggrannarna kommer fram, med vinglaset i ena handen och ett vilt gestikulerande i den andra. För en sådan bil hade de minsann som sin första, och vilken husvagn, va liten den är. Vad är det för årsmodell på Amazonen och är den ommålad. De ger ungen godis och bjuder in oss till deras provisoriska staketinramade sommar"stuga" med blom- och brevlåda. Det är trevligt, salongsberusat och väldans svenskt.
Vi tar också med oss ekipaget på sommarens veteranmarknader. Där känner vi oss mer hemma, sticker inte ut så förfärligt. Är kanske bara lite skrotigare och lite billigare än grannens veteranbil. Och har vi tur så får vi finbesök av goda vänner, som i somras på Wärsta marknad.
/Lovisa
