Äktenskapet

In the name of (hetero)norm

Det är ett ständigt projekt att göra sig till kvinna eller man på rätt sätt. Det handlar bevisligen om normer, vad som för tiden anses normalt. Människosorterna är begränsade till antingen man eller kvinna i en heteronormativ iscensättning.  Som ett motsatspar med förväntad attraktion sinsemellan i det stundande (och förväntade) äktenskapet. Mannen och kvinnan som varandras ägodelar. Kanske framförallt kvinnan som mannens ägodel.  Också språket talar sitt starka (normerande) språk ; En man var en man blir en man, medan en kvinna i äktenskapet blir en (mannens) fru. Mannen spelar normen också här. Äktenskapet idag gör att nyblivna föräldrar slipper gå till familjerätten och  erkänna sitt föräldraskap, då de per automatik ses som trovärdiga och ärliga. Den ogifte måste erkänna sitt faderskap på ett märkligt ålderdomligt vis.

Vi minnes historiskt hur en omyndig kvinna lämnats över från fadern till sin nya förmyndare mannen. Från en patriark till en annan.  Men kanske blir äktenskapet det enda rätta. Erica Jong ser äktenskapet som en enda utväg och skriver i sin bok Fear of flying (1973); ”Det är förbannat smart av männen /... / att ha sett till att göra tillvaron så odräglig för den ensamma kvinnan att de flesta gladeligen stänger in sig i äktenskapet, hur det än ser ut, bara för att slippa ifrån skiten.”. Liv Strömqvist förtydligar med humor, men också stort allvar, en anledning till giftemål för 1800-talets kvinna: ”Det enda sättet för kvinnor att få en ok levnadsstandard och ett hysat soft liv var att gifta sig med någon som kunde försörja dem”. Ibland är det ju faktiskt så att äktenskapet kan vara enda utvägen för att en familjs heder ska bibehållas efter en våldtäkt. Eller för att en kvinna ska få försörjning och tak över huvudet. Mycket i samhället är uppbyggt för kärnfamiljen och det livet prisas och erkänns ideligen som rätt och enligt normen. Ensamma människor antas söka efter partners och barnlösa par förväntas längta efter barn. Två barn, villa och volvo, vi känner alla igen kärnfamiljens slagord.  Och jaget i Maria Svelands Bitterfittan, för en fiktiv dialog med författaren Suzanne Brøgger, om huruvida kärnfamiljen kan ses som medansvarig för det patriarkala i samhället. Tror du patriarkatet har ett behov av äktenskapet? Hon föreslår att patriarkatets tanke med äktenskapet stoppade eventuell ”kamp och upproriskhet”, som annars skulle kunna existera.  Och somliga feminister hävdar bestämt att utan äktenskapet skulle både patriarkatet och kapitalismen ha svårt att överleva, då kärnfamiljen behövs för dess uppehälle. Om kvinnor lämnade hemmen och satsade på karriären, då det ju faktiskt idag finns både barnomsorg och äldreomsorg, rätt till studier och arbete. Om kvinnor inte arbetade deltid och tog mest ansvar för det obetalda hemarbetet, vem skulle då ta hand om tvätten? Och vad händer för gissenammen med attraktionen? ; )

 

/ Lovisa Lindblom

citat Lutheranen.nr 3,78.

Eftersom äktenskapet inte är en privatsak utan en samhällsordning, ligger det i sakens natur att löftena skall avges offentligt.

Jag läser Genusvetenskap B. Underbara studier. Och examinationen just nu för första delen innehåller en valfri genusanalys. Jag valde den underbara komma-ut-scenen från Fucking Åmål.




Är det inte underbart så säg. Ett fuckyou till heteronormen där utanför. Med Elins status i kompisgänget och Agnes beslutsamhet inne på toaletten.

-Kom ut nu Elin!, skriker kompisarna.

Och ut kommer de, hand i hand. Och möter stora ögon utanför.

- Här är jag. Och här är min nya tjej. Skulle ni kunna flytta på er. Vi ska gå och knulla!

/Lovisa

Upp till kamp! För allas lika värde och plats på jorden!


/Lovisa

Jag läste Aftonbladet Wendelas artikel om förskolan Egalia i stockholm som aktivt arbetar för att låta barn vara barn och inte fösas in i fack som flicka och pojke. Med allt vad det innebär och kräver. Jag ler och önskar mig en plats för mina ungar och för mig som arbetstagare. Att få arbeta i medvind, att skona ungarna från könsstereotyper..... ja tack!!


Men ack vad det provocerar...

- Kan inte barn få vara barn?? utbrister vuxna förståsigpåare argt. - Ska alla bli likadana? spyr man ur sig oroligt. (Som att hela gruppen: med snippa är likadana medan hela gruppen: med snopp är en homogen samling.) Och vad är det för fel på att det finns pojkar och flickor? Och visst är väl genuspedagoger och andra feminister helt galna och överdrivna!

Inledande får vi läsa:

”Till luciafirandet skrev vi faktiskt om ”En sockerbagare”, ”Han” blev istället till ”Hen”

Och jag tycker om det. Jag är förtjust i hen, det öppnar upp och vidgar så mycket. Språkligt, men också i det vardagliga samtalet. Jag skulle dock gärna stryka ordet faktiskt i meningen, då jag inte ser omskrivningen av sången som så exeptionell, utan bara "på tiden".

Förskolan väljer gärna böcker med ensamstående föräldrar eller samkönade föräldrapar.

"– Heterofamiljsböckerna får de ändå överallt. Det kan verka överdrivet, men vi måste hela tiden ­vara en motvikt till ett könssegregerat och konservativt samhälle".

Och det där överdrivet är ett sådant besynnerligt ord, när det kommer till bedömningar av normifrågasättanden eller queera sätt att läsa verkligheten. Visst han är bög, men måste han vara så överdriven??? Blonda, plastikopererade kvinnfolk är bara extra mycket kvinnor. Men en kvinna som inte rakar sig och som kanske vill bära kavaj...överdriven...inte sant??  Kan hon inte vara lesbisk men ändå se ut som en vanlig (riktig?) kvinna?? Måste hon vara så överdriven?? Ni känner igen tugget.. Det gäller att ordna sig och ställa sig rakt i ledet. Inte sticka ut eller ifrågasätta.

Varför provocerar det att förskolan ratar traditionella böcker? Varför ser vi det bara som påverkan om det vi sysslar med är utanför normen. Varför ser man inte att vi "prackar" på ungarna heterosexualitet med det explosionerande heterobombardemang som tidningar, TV, reklam, förskolor sysslar med? Att det ideligen pågår påverkan på våra barn? Varför är det så svårt att få upp ögonen för den dagliga "heterosexuella hjärntvättning" som vi människor utsätts för? (liksom att det ses som ett bestämmande över ett barn då ungen äter vegetarisk mat, medan köttätande inte anses vara ett beslut från föräldern.... inom normen.... inget val eller påverkan...jag ser båda som aktiva val och återkommer bergis till detta i ett annat argt inlägg....)

"Men jag behandlar i allafall barn som barn ", hör vi förskolepedagoger i kör, medan de ropar - Stopp åt en pojke och berömmer en flicka att vara duktig då hon hjälper fröken att duka av bordet. -Lilla gumman har du ramlat, kom så kramar jag dig. - Upp och hoppa där borta, det va inte så farligt! -Vilken sööööt tröja du har. - Va fiiiin du är. - Vilken tuff bil, va stark du är. Låt för guds skull inte ungen leka med dockor, då kan han bli bög! Och sitt som en flicka på stolen, inte bresa sådär.

Det handlar inte om att vi ska bli likadana, vi människor. Det blir vi aldrig. Lika lite lika som gruppen kvinnor är, lika lite lika gruppen svenskar, invandrare, män, hundar, direktörer, fröknar....... är.

Kan vi inte istället ge våra barn hela spektrat möjligheter och handlingsutrymmen i livet, istället för att begränsa dem till den halva som anses normalt för deras biologiska kön. Är det så farligt att inte poängtera ungarnas kön i allt de gör och borde göra? Är det så förbaskat omöjligt att vi i förskolesamlingarna inte sjunger om han hela tiden..? Är det fara för livet om en pojk vill leka med dockor och bära kjol, utan att för den delen inte ha en snippa därunder?

/Lovisa

"Fröken, Genuspedagog, rödstrumpa, vegetarian, dreadloksbärare........, ni vet så JÄVLA överdriven på alla sätt och vis...."

skriver UNDERBARACLARA...

så klokt!!

Ville bara säga det!

/Lovisa

jag har plöjt och strykit under bok efter bok. Suttit på föreläsning efter föreläsning. Analyserat makthierarkier, diskuterat normer och vänt och vridit på konstellationer. Jag har inmundigat mig en massa tankar och vinklar. Jag har rakryggat klivit fram med ambitioner och brinnande vilja att förändra och göra skillnad. Med visionen att förändra världen.

Jag har mött motstånd. I det stora och i det lilla.  I samhället, på arbetsplatser, på Ica, på TV...

Jag har förlorat orken och tron...ställt böckerna på hyllan. Kastat överstrykningspennorna. Bläddrat förbi notiser om föreläsningar...

Jag har tappat tron på att det i överhuvudtaget går att förändra. Ibland känns det som skitsamma, när ifrågasättanden avlöser varandra. När folk överallt tycks stå enade om sakernas tillstånd. "så har det alltid varit, så ska det förbli"...

men så springer jag på Maria Svelands artikel om en ny TV-serie. (som jag förövrigt inte sett, men såklart nu måste se...) Jag blir glad och inspirerad av hennes läsning av serien. Hennes kritiska analys. Jag blir taggad och elden i mig som slocknat, fräser lite. Jag vill inte hålla käften, vill inte vaggas in i tystnad i normens bur.

så Tack Maria, för syret du gav...

i morgon kollar jag in nåt avsnitt av serien... och sen ska jag återuppta mitt bråk!

/Lovisa

Min unge har just döpt sin docka till Jonas efter en av sina favoritvuxna. Dockan Jonas har klänning med hjärtan på och ungen nattar honom och ger honom puss och kram och ett gosedjur att hålla om. Sen måste vi prata tyst och viska för dockan Jonas sover ju. Då måste man vara tyst.

Det är så sablarns fint. Att dockan med hjärtig klänning heter Jonas och att ungen kommit på det alldeles själv. Och jag ryser när jag tänker på att det finns föräldrar som skulle ha sagt "Men lilla vän, dockan kan ju inte heta Jonas, du ser väl att det är en tjej, hon har ju klänning! Med hjärtan på för guds skull!" eller kanske "Leka med dockor!? Det är inget för dig, du är ju kille du gillar inte dockor". För det finns föräldrar som säger sånt, tro mig, jag har träffat en del. Och gissa vad deras barn leker med?

Och jag undrar vad de där föräldrarna är så rädda för. Att ungen ska bli bög? Retad i skolan? Lite egen? Eller kanske helt enkelt bli en bra pappa till en liten unge någongång i framtiden? Och varför tror man att det ena utesluter det andra? Gillar man dockor gillar man inte bilar, gillar man att leka i sitt leksakskök så gillar man inte att spela fotboll och så vidare. Man kan väl för tusan gilla allt det där! Om vi inte hindrar dom vill säga. För det gör vi. Med ord och blickar och kroppsspråk som utstrålar NEJ NEJ min unge måste bli normal, som alla andra, annars är det något fel! Och ungar tar efter de vuxna, de lyder och fogar sig och vips har vi prinsessor och riddare vart är vi än vänder oss och föräldrar som säger MEN DE VALDE DET SJÄLVA, MIN DOTTER ÄÄÄÄÄLSKAR ROSA OCH MIN SON ÄÄÄÄÄÄLSKAR LASERSVÄRD, DET ÄR JU LIKSOM LITE NATURLIGT DET DÄR!

Mitt allra allra bästa lästips är boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två. Den borde delas ut på alla BVC:s runt om i landet och verkligen präntas in i alla föräldrars, förskolelärares, lärares och för all del alla andra vuxnas hjärnor. För vi vuxna är så nedrans bra på att fålla in våra barn i en könsstereotyp värld (jag gör det hela tiden, jag är inte bättre jag!) och boken ger massa tips om hur man kan undvika de värsta fällorna. Läs och ge ditt barn de där 100 möjligeheterna istället för de endaste två. Jag ska fanimej försöka iallafall.

Nu ska jag gå och leka med Jonas och ungen en stund.

/Annika

Varför ska allting göras så fult hela tiden? Jag orkar inte tycka något längre för vips så görs det fult att tycka precis så. Som den här bloggen som förutom en massa livstankar, pyssel, musik- och bokinlägg och loppisprylfanatism innehåller recept på vegetarisk mat och vi har till och med lyckats klämma in det allra fulaste man kan skriva om nu för tiden, CUPCAKES. Usch och fy, det får man inte skriva om, fult fult FULT! Och ekologiskt, fuuuuuuuuuuuult! Bort med det! Och det här med inredning, så jävla FULT att skriva om, det får man bara inte!! Och skriver du om dina barn, nä fi fan, jävla antifeminist, DET ÄR JU FULT att skriva om sina barn. Skaru bli hemmafru eller? Du kollar ju på Mad Men och det betyder väl automatiskt att man vill bli HEMMAFRU. Va, vill du inte jobba ihjäl dig och lägga ett helt liv på att göra något du inte har så stor lust med, usch hemska FULA människa. Och skriver du INTE om dina barn då är du en FUL jävla hagga som inte bryr sig om sina barn. FULT! Och dessutom, lyssnar du på Håkan Hellström? Men han kan ju inte sjunga, han sjunger ju FULT!!

Nä fy fan, jag ger upp. För idag. Tar nya tag imorgon. Med lite cupcakes, Håkan Hellström på allra högsta volym och ett snuttegulligt inlägg om min fina unge. Så det så!

/Annika

Okej, jag ska ju bli bibliotekarie när jag blir stor och de få gånger jag vikarierat i yrket har i princip varannan fråga handlat om Twilight-böckerna. ”Var står Twilight-böckerna?”, ”Vilken kölplats har jag på Ljudet av ditt hjärta?” och ”När kommer fjärde delen i pocketformat?” hör till de vanligaste frågorna på ett folkbibliotek idag. Så skam den som ger sig tänkte jag, jag måste ju ta reda på vad det är som fascinerar så många unga och gamla läsare just nu.

Läser precis tredje delen och det är först nu mitt lilla bortglömda tonårshjärta börjar slå extra hårt och som jag kanske fattar varför så många tonårstjejer (för enligt alla artiklar jag läser om boken så är det just tjejer) plötsligt plöjer flera hundra romansidor och går kvinna ur huse för att se till att Twilight-filmatiseringarna ska få 11-års och gud föbjude INTE 15-årsgräns. För ja, det är tonårsromantiskt så att det ryker om det och ja, det är spännande och bläddervänligt och den erotiska undertonen får väl det att hetta till lite varstans hos vilken liten tonåring (och kanske hos en del ”vuxna”) som helst.

Ändå ryser jag vid vissa partier i böckerna. Huvudparet Bella och vampyren Edward får till exempel inte gå allt för långt när de hånglar, alltså absolut inte ha sex, för då kan HAN bli allt för upphetsad och direkt  “farlig” för Bella. Jag tänker direkt på Katarina Wennstams böcker En riktig våldtäktsman och Flickan och skulden som bland annat tar upp flera fall där tonårskillar sluppit hårda straff i våldtäktsmål med hänvisning till att man inte ska ”hetsa upp” en tonårskille sexuellt om man inte vill att de ska leda till sex, de kan nämligen inte ”stoppas” när de väl blivit upphetsade o s v. Och att Edward absolut vill gifta sig med Bella innan de kan bli evigt sammansvetsade (och ha sex) är ju så gammeldags så man kräks. Även om författarinnan försöker få oss att tro att Bella tycker just det är lite töntigt, så anar jag att de kommer att åtminstone förlova sig innan tredje delen är slut. Är det inte så att Stephanie Meyer är kristen förresten?

Jaja. Jag är i alla fall glad att det läses runt om i tonårsrummen världen över. Jag hoppas bara att så många som möjligt kan se igenom klyschorna kring det heterosexuella triangeldramat böckerna serverar och istället uppskatta den goda underhållningen och spänningen de trots allt ger!

/Annika

Upp till kamp!


/Lovisa

Nedan kommer lite detaljbilder från ungens färgglada rum, mycket är loppis såklart!

Lärare har skyldighet att enligt skollag erbjuda en icke normativ undervisning och motverka traditionella könsmönster. På många skolor och förskolor satsas det på genus och jämställdhet. Vissa hävdar könsblint att de redan bemöter pojkar och flickor lika, medan andra erkänner sina misstag och vill arbeta med den sneda undervisningen och pedagogiken.  Till viss del....

I personalrummet pågår en genusdiskussion. Om hur vi behandlar pojkar och flickor olika, om hur vi talar kort och befallande till pojkar och målande och ned-på-knä-ande till flickor. Alla är överens. Och vi måste förändra oss. Kanske ska vi filma oss eller spela in på band hur vi låter. Så kommer diskussionen till pojkar i klänning. Och visst ska de väl få ha klänning. De blir ju inte bög för det. Eller hur?! Nej, håller alla med om. Så visst, klänning får pojkarna ha. Och bög kommer de inte att bli. Ingen risk att oroa sig.

Den gängse synen i personalrummet är att homo (bi eller trans)sexualitet som något ”annat”. Något oönskat och icke hemmahörande i förskolevärlden. Barn med snippkön och snoppkön klassas obrytt på förskolor som kärlekspar. Skulle någon däremot benämna två kramandes pojkar som ett kärlekspar skulle ögonbryn höjas. För plötsligt handlar det om sex. Och det är absolut inte läge för sådant på förskolan. Om bögar och lebbor, behöver barnen inte få veta förrän de är äldre.

För när det kommer till frågor kring sexualitet blir det lätt stopp. Vi kan gärna arbeta med genusfrågor bara vi lovar pojkarnas pappor att deras söner inte blir homosexuella. Vi kan arbeta med pojkar och flickors utrymme och bemötanden, men vi behöver inte blanda in sexualitet.

Pedagoger och föreläsare kan poängtera att en pojke som tränar empati och tillåts klä sig i klänning inte blir homosexuell som ett slags försvar för att arbeta med jämställdhet och genus. Men frågan är om inte detta medverkar till att sätta heterosexualiteten som norm och konstrueras inte i med detta homosexualitet som något icke önskvärt?

I all slags media är heterosexualiteten den oftast förekommande sexualiteten, som den oproblematiserade normen. I barnböcker läser vi om Bert, Didrik, Adam och Eva, och andra barn som är förtjusta i det "motsatta" könet. Det är intressant att leka med tanken på hur folk skulle reagera om böckerna och filmerna istället handlade om Martin och Peter, Simon och Liam eller Maria och Aurora. Skulle handlingen tolkas som mer sexuellt laddad än i de traditionella heterosexuella kärlekshistorierna? Skulle böckerna fördömas för att vara alltför vulgära eller skulle relationerna inom könsgrupperna tolkas som vänskap istället för kärlek?

Förväntningarna på heterosexualitet finns överallt och det är endast om du avviker från detta som du märks.  En hetero har medvind i livet. Reklam, TV-program, sångtexter, bilder och i ett dagligt samtal i en butik. Överallt förväntas och bekräftas heterosexualitet.  Heterosexualiteten som sådan är samtidigt osynlig i samhället, så också i skolans värld. En slags heteronormativ hjärntvätt som behöver ifrågasättas och problematiseras för att vi ska kunna erbjuda en skola för alla.

Så fram för en mer queer pedagogik!!

/Lovisa

Lärare saknar kunskaper inom sex och samlevnad, samtidigt som Sex och samlevnadsundervisning är ett obligatorium sedan 50 år tillbaka. Ute i skolorna fortsätter problemet med att heterosexualiteten görs till norm och HBT-personer osynliggörs. Trots genussatsningar och jämstäldhetsprojekt.

 Kolla in ungdomsmottagningen på nätet som är en normmedveten site.

Mycket forskning visar att barns handlingsutrymme och möjligheter skiljer sig åt beroende på om de är flickor eller pojkar. Vi hör ofta exemplet om BB, där det lilla nyfödda barnet redan där sätts in i den diskurs som dess kön tillhör. Rosa till flickor, blått till pojkar. Den söta och näpna flickan och pojken med stora starka händer. Dopkorten gratulerar flickan och ”hoppas hon får vara vacker och skön i sitt liv”, medan pojken önskas ”lycka till på färden”.

Klädbutikerna och leksaksaffärerna skärs mitt itu där actionfigurer och Lego lockar på ena sidan medan modelliknande dockor och skära färger inbjuder på den andra. Pojkar och flickor får tidigt i sina liv lära sig vilket håll de ska gå. Vad som är ok att ha på sig och vad som absolut inte ska lekas med. Den som lyckas göra sitt kön på bra vis blir accepterad. Den som avviker blir snabbt tillbakavisad, kanske genom kommentarer, hån eller rent av en blick.

Under mina två graviditeter fick jag ofta genusbaserade kommentarer. Många undrade om jag inte ville veta ”vad det var”. För att kunna göra i ordning barnets rum eller köpa rätt sorts kläder. För tänk om jag skulle köpa en blå tröja och så visar det sig att barnet skulle ha en snippa. Eller hugaligen, tänk om barnet har en snopp, hur skulle det då gå med en rosa body.

Min föräldrafilosofi är att erbjuda mina barn hela spektrat när det gäller färger och möjligheter till lek. Vi har inrett våra barns rum med tanken på att det ska bo ett barn där, inte en pojke eller en flicka. Mycket färger och former, mysigt och inspirerande.

Nedan följer lite detaljer från våra barns rum.


1. barnsymaskin fyndad på hemlig loppis för en tjuga. 2. Buzz Lightyear Myrorna 45:- julklapp till 5åringen. 3. Bärgarn. 4. Fingerboard från leksaksaffär. 5. Underbar barnstol, 50:- på veteranmarknad. 6. BRIO-leksak, i fyndlåda på auktion, 20:- 7. Docka, 20:-, Myrorna. 8. Barnresväskor, Röda korset i Uppsala, 20:-/st Den runda lådan är från Ikea. 9. Fjäril från Indiska. 10. Underbara småaskar från http://www.stockhome.se/ 11. Pigtittare, Wärsta Marknad, 20:- 12. Plåtskåp 40:-Röda Korset i Uppsala. 13. Star Wars-figurer från Ica Maxi Enköping, 39:-/st . 14. Jordglob, ärvd från svärfar. 15. Bamsesparbössa, 10:- på loppis i Västerås.

/Lovisa

 

Det är ett ständigt projekt att göra sig till kvinna eller man på rätt sätt. Det handlar bevisligen om normer, vad som för tiden anses normalt. För i och med att genus förändras genom tiderna förstår vi också att det inte är medfött eller könsbaserat. Normer styr över oss människor som vill passa in och verka normala. Är du kvinna förväntas du bete dig på ett visst sätt och som man, på ett annat sätt. Ofta hänvisas manliga och kvinnliga sysslor och ageranden till biologin. Att det anses normalt för män eller kvinnor att handla på könsspecifika sätt, klä sig i könsmärkta kläder och arbeta inom vissa yrken. Människosorterna är också begränsade till antingen man eller kvinna i en heteronormativ iscensättning.  Som ett motsatspar med förväntad attraktion sinsemellan.

 

 

Samhället är på många sätt uppbyggt som så att en kropp med vagina och en kropp med snopp ska särskiljas. Både inom det privata och det offentliga. Du förväntas gå åt ett visst håll beroende på din fysiska könsdel. Denna könsdel styr över hur dina ben ska förhålla sig till varandra när du sitter, brett isär eller nära intill. Den bestämmer om du får gråta eller inte när du blir ledsen, om du får tycka om blommor, motorer, kläder eller smink.
Men varför skulle en kropp med bröst och vagina vara bättre lämpad i köket, och vad är det som gör att en kropp med snopp först passar i kök när det gäller tävling eller prestige? Vad är det i en mans kropp som gör att tårar och känslor inte passar sig. Vad är det som säger att mäns förväntade egenskaper ska värderas högre i form av lön och prestige. Hur skulle detta kunna vara inprogrammerat i våra kroppar?

 

När människor betér sig könsstereotypt skriks det ut hur olika vi faktiskt är, och venus och mars och vi visste det, kvinnor ÄR ju så och män ÄR si. När vi däremot avviker en smula från den omöjliga naturligheten, så aktiveras gränsvaktande i form av allt från kommentarer och blickar till hån och i värsta fall, kallblodiga hatbrott.

Så ansträng er och ställ er in i ledet för guds skull, det är naturligast så......

/Lovisa


ps.

Ni som känner till Annika Dahlström och hennes forskning kan läsa en debattartikel som svar på hennes uttalanden:


http://www.dn.se/opinion/debatt/pahittade-fakta-om-konsbiologi-utgor-missbruk-av-forskarroll-1.450002