Så, vilka band ska vi försöka få till festivalen i år?

/Annika

Ibland har det hänt att när jag hittat den där speciella och perfekta prylen, så har jag helt nonchalant lämnat den och gått vidare. Jag vet inte vad det är som sker i kroppen och hjärnan men plötsligt så köper jag den bara inte. Det kan vara att den är för billig, liksom för bra. Flera gånger har jag ångrat mina impulsiva icke-köp och vänt tillbaka till ståndet, butiken, bordet. Och såklart har tingesten redan blivit såld till någon annan med bättre vetande.

Är det någon som känner igen sig? Och är det någon som har en förklaring till detta märkliga beteende? Skriv gärna och berätta....

Exempel på ickeköp som jag ångrat är:

• Ulf Lundells svårfunna bild- och diktsamling Det är långt mellan lycka och leda från 1981. Hittad på Hötorgets söndagsloppis för en tia. Fick någon slags blackout och köpte den helt enkelt inte. Ångrade mig när vi kommit in i Pub-huset, vände men den var borta. Har sedan dess aldrig sett någon sådan igen.

• En liten kopp och ett fat i rött och vitt som skulle passa perfekt i sonens kök. Tyckte 40 kronor var för dyrt av någon anledning. Hittad och ignorerad i en loppislada i Bollnäs, i somras när Annika och jag åkte Tidernas väg.

• En rosamålad hög byrå för en tjuga på Erikshjälpen i Upplands Bro. Hur DUM får man vara? Letar fortfarande efter en bra byrå till sonen att ha sina kläder i.

• En ljuvlig tavla, 50x70 med ram av guld och holy Jesus som motiv. Färgglad och vacker. Billig var den också. Men jag…. struntade i den… Jag tror till och med att jag sa nåt i stil med att: den där borde jag ju verkligen köpa, i förbifarten. Snart startade bilen och vi lämnade profant staden utan jesu närvaro.

• En fantastisk plastfåtölj. Såg, förälskade mig men fick lov att försaka. Platsbristen gjorde sig påmind. 200:- skulle den kostat...

Jag har för övrigt en efterlysning. När jag var barn hade vi en fantastisk salt och peppar-grunka av plast. Man fyllde på med hela pepparkorn och salt och sedan vred man och fick nymald peppar ifrån den. Ni ser den på bilden nedan tillsammans med min mamma. Någon kanske vill sälja sin till mig?

/Lovisa

Smaken är som baken, sägs det. Och hur fasen är baken? Den kan väl inte vara delad, snarare avskiljd. Och det är just vad smaken är, avskiljd och kanske till och med väsenskild. Det måste vara så. Hur kan det annars finnas folk som trivs med teracottakakel och aprikosa badrumsdetaljer som glatt lever i en sörja av gulnat furu. Och hur kan annars människor med vilje lägga klinkers på hundraåriga tiljor?

När vi var på visningen av vår nuvarande lägenhet förstod jag det där om baken. Om hur spretande åt olika håll den måste vara. Lägenheten, i ett hus byggt på 30-talet, 75 kvadratmeter, spegeldörrar, högt i tak, trägolv och gasspis. - Yes liksom!

Men så tillkom den dåvarande hyresgästens avtryck. Rummen belastades av stora fåtöljer i skinn. Ni vet sådana som går att vinkla till liggande ställning (av någon anledning) och på så vis upptar samma yta som en nittiosäng. Och som grädden på moset eller på samma bana som fåtöljerna, var samtliga strömbrytare och eluttag utbytta. Orginalströmbrytarna från trettiotalet var utbytta till förmån för nya. I kontrast till trägolv och spegeldörrar riktigt skrek de nya stora knapparna.  De var av borstat stål och modellen kan ha hetat science fiction.

I ett rum, dolde två fåtöljer stora delar av en röd/vit/blå-randig tapet. Men där uppe, längs med taket, ovanför mastodontfåtöljerna fanns en bård. Ni vet en smal tapetbit som var modern på nittiotalet att pryda väggarna med. Och inte vilken bård som helst, inte en romantisk blommig rosig bård. Inte en bård med marint tema. Inte ens en sådan, utan en bård fylld av cigarrer. Du läste rätt, hundratals cigarrer följde rummets fyra väggar trettio centimeter från taket. Alla i just cigarrfärgade nyanser, smutsbrunt, tobaksbeige och svart.

Det första vi gjorde när vi flyttat in var att spackla och måla över cigarrbården. Fåtöljerna var lyckligtvis inga stående inventarier. Men SCI-FI-strömbrytarna sitter fortfarande än idag som hån på väggarna hemma hos oss och väntar på att få komma till återvinningen.

Nån som har ett gäng strömbrytare i bakelit som vill byta?

/Lovisa

• Äntligen har jag hittat en röd kappa. På rea till och med. I rätt size och allt. Den hängde där och väntade på mig!

• Lagat den grymt goda klassikern: raggmunk! Ungen blev besviken för han trodde det var pannkaka. Men jag var glad. Underskattad rätt.

• Även om jag egentligen börjar längta till vår och bara backar, så tycker  jag om snön. Det blir ljust och fint att gå på. Jag behöver ljus.

Min mormor gick bort alldeles innan jul. Hon fick leva i hela 91 år. I slutet av sitt liv var hon oftast glad och bekymmersfri. Så hade det inte alltid varit. Från min barndom minns jag en liten dam som nästan alltid var tyst, såg ledsen ut eller var irriterad över något. Hon liksom levde bredvid min morfar, som en skugga som alltid fanns där men inte yttrade mycket. Hon satt som en staty bredvid  morfar som höll hov, och som han kunde hålla hov min morfar! Hon levde i skugga nästan hela sitt liv. I skuggan av sin egen mammas för tidiga död. I skuggan av min morfar. I skuggan av morfars karriär. I skuggan av sin depression. Och sen i skuggan av sin senilitet. Även om seniliteten på något sätt gjorde henne gott. Plötsligt kunde hon prata på hur länge som helst och min sedan några år döde morfar fick sig en och annan lustig känga i samtalen vi förde. Och fan det unnade jag henne.

Jag tänker mycket på alla liv som levts och levs så där. Bredvid. På sidan om. I skuggan av. Bredvidliv. När jag berättar för andra om det här säger nästan alla ”Ja precis! Min farmor var exakt så där!”. Eller någons faster, tant Greta, morfars syster, grannen mitt emot eller kompisens morsa. För det är många som har levt och lever de här bredvidliven.

Men jag tänker inte leva något bredvidliv, det lovar jag er mormor och mamma. Jag ska leva i ljuset, mitt i och tillsammans. Det lovar jag er.

/Annika

• Husvisningen. Ett vackert hus. Större än vi trodde. Mer skrymslen och detaljer som inte syntes på Hemnet. Underbar trädgård. Men huset bär på en historia som gör att vi kanske måste tacka nej…

• Mataffären. Måste prisa den ljuva idén igen. Fick en fantastisk leverans i går. http://www.mataffaren.se Bara sitta hemma och klicka. Och så, dagen efter kommer maten. Du slipper butiken, packa i och ur  kundvagnar och kassar                                                                                                                      
  /Lovisa

Hemma på vår gata, i stan, när jag var barn, hade jag grannar. Precis vägg i vägg med vår radhuslägenhet på kullerstensgatan fanns det andra ungar. Två stycken. Likadana. En Anna och en Åsa. En blå och en röd. Jag tyckte egentligen inte att de var speciellt lika. Snarare väldans olika. Jag fattade inte hur folk kunde ha svårt att sära på dem.

Ibland hörde jag hur de jagade varann i trappan och skrek svordomar och argheter med gälla röster. Det hände att jag satt emellan dem i en kanot då de plötsligt blev osams. Eller hur de gav varandra illröda handflator på ryggarna. Men de var bästisar. Åtminstone så var vi någon slags three-some-bästis-pakt. Med den lilla detaljen att de aldrig egentligen erkände varandra som bästisar. Utan var och en var bästis med mig. Fast det var nog bara nåt de sa, för de var alltid tillsammans.

Anna och Åsa var i Thailand när Tsunamin kom. Jag var hos mina svärföräldrar och såg på deras lilla TV i gästrummet hur en våg sköljde upp över en strand. Det verkade ganska ofarligt vid det laget. Men med minutrar och timmar så förstorades också flodvågens påverkan. Vi förstod att det var allvarligt. Det knöt sig i magen. För alla människor som befann sig där, men i mitt fall, framförallt för mina tvillingar.

Tvillingarnas mamma, en fantastiska Barbro som uppfostrat ett helt gäng fina människor alldeles själv var såklart trasigt orolig. Jag vågade inte ringa henne först. Jag ville inte oroa mer. Istället ringde jag en av hennes andra döttrar. Dagen efter tror jag att jag ringde Barbro. Vi pratade länge i telefonen. Och trots att vi fått veta att de var utom fara för livet kunde vi inte låta bli att måla upp situationen när det skedde. Hur de sprungit från stranden mot bergen. Hur Anna först vänt om för några skvallertidningar. Och hur Anna ramlat och Åsa för en stund, om än bara sekunder, trott att hon var förlorad. Vi oroade oss i telefonen, Barbro och jag, om hur de hade det och hur det skulle påverka dem. Det gjorde ont att tänka sig in i deras situation då, och det gör ont att skriva det nu.

Livet är allt bra skört. Jag är förbannat glad att ni finns kvar i mitt liv, mina goa tvillingar!! /Lovisa

Nu ska jag tipsa om en helt fantastiskt god soppa som de flesta brukar tycka om. Jag brukar mixa den med stavmixer och då passar den ju även till små barn. Min unge älskar den här soppan! Han får i sig massa nyttigheter och dessutom protein från de röda linserna. Grundreceptet fick jag en gång på Skansens höstmarknad, men jag har gjort om det lite efter egen smak. Den goda smaken kommer från kryddan timjan, gillar du det kan du gärna hälla i (eller hä i som man säger i min hemstad Sundsvall) mer än vad receptet anger.

Håll till godo!

Fantastisk rotfruktssoppa med röda linser och timjan, 4 portioner

1 msk smör

2 potatisar, skalade och tärnade

3 morötter, skalade och skivade

1 liten palsternacka, skalad och skivad

En halv gul lök, hackad

1 vitlöksklyfta, hackad

1 tsk timjan, torkad

1 nypa cayennepeppar

1-2 dl kokta röda linser (de ska alltså kokas för sig)

6-7 dl grönsaksbuljong

1 dl créme fraiche

Salt och vitpeppar

Gör så här: Fräs potatis, morot, palsternacka, lök och kryddor i smör. Slå på buljong och låt soppan koka på svag värme lite under lock tills grönsakerna mjuknar. Häll i linserna och låt de bli varma. Mixa soppan slät med créme fraiche och smaka av med salt och peppar. Servera något gott bröd till, varför inte Enkelt ekologiskt grovbröd…

/Annika

Juli månad. Annika och Lovisa. En ful men praktisk kombi. Fällda säten med trasmattor som väntar på att få skydda och bära mängder av fynd. Förväntningarna bubblade. Vi såg det framför oss. Två hela dagars bilfärd med loppisar ÖVERALLT. Jag, med tre veckor till beräknad förlossning och med ett rykande färskt körkort.

Road-trippen var för övrigt planerad innan jag åkte på intensivkursen i Flen. Jag skulle dit och fixa körkortet och sen skulle vi dra. Inte lite press då. Men, det funkade perfekt. Enligt planen. Och så här i efterhand kan jag ljuga och säga att det var en enkel match. Jag kan dock rekomendera THIMS körskola i Flen (http://www.thims.nu/) om man snabbt behöver ett körkort, till exempel till en road trip, nån Roskildefestival eller liknande.

Tidernas väg är väg 272 och 82 mellan Uppsala och Ånge. http://www.tidernasvag.se/ Så från Stockholm, via Uppsala, och så var vi efter endast ett smärre felåk, ute på väg 272. Vi gasade på, det är ju så satans roligt att accelerera. Himlen var grå men Håkan sjöng för oss i högtalarna och vi skrålade med, så som bara vi kan göra.

Vi önskade så, att det skulle dyka upp loppisar att vi på håll såg och ljudade till L…O P P I S…. Fast det på nära håll visade sig stå typ lackfirma eller däcklager. Vi negligerade skyltar som lovade antikviteter och hantverk och sökte istället hemmagjorda loppis-pilar och plakat.

När vi kört någon timme började de dyka upp. De små plakaten med LOPPIS skrivet med versaler. I och med att de ofta står just där svängen ska göras fick vi ibland vända om eller göra helt galna u-vändningar och vänster-svängar. Första guldgruvan var ett gammalt missionshus med två pratglada damer som gärna berättade om husets historia och som ville bjuda på kaffe. Vi chockerade oss själva och varandra med att tacka nej. (till kaffe??) Loppisabstinensen är väl en tyngre last än koffeinet, skulle jag gissa.

Satan i gatan va mycket loppisar vi besökte. Och bilen allt mer full. Vi skrek och gapade där inne i ladorna. Titta här och titta där och jag dööööööör och "så orkade vi inte" konstant och hela tiden.

Några av mina lyckliga fynd var:

• En fantastisk rosa kristalllampa till femåringens lekstuga. Mycket uppskattad.

• Jag fann ett pippirött galonparasoll högst upp på vinden i en jätteloppis. Bara färgen gjorde mig nipprig. Och sen så när vi vecklade upp parasollen och fann det storblommiga mönstret inunder var orgasmen nära. Priset, 20 riksdaler gjorde mig inte mindre glad. Jag hade för övrigt nån slags parasollpsykos mest hela tiden under denna tripp. Hade tre stycken med mig hem.

• Brickhållare till femåringens lekstuga. Först hittade vi inga sådana, men plötsligt sprang vi på mängder. Denna med gulnad plastring och underbara äpplen passade till lekstugans gardiner. Jag kortade äppeltyget lite som jag tog från en brickhållare och tog plastringen från en annan.

• Mängder av tyger och trasor till mina lapptäcksprojekt. Rutigt, randigt, blompsykadeliskt och blomromantiskt och prickigt.

• Ljuvliga bomullsörngott med brodyrer. Lite bleksalt och ett par tvättar (utan sköljmedel) och lakanen är som "nya". Måste lära mig att mangla bara, så blir det perfekt.

• Två underbara högtalare 40:-. Köpta i en liten loppis där Annika fyndade en låda klänningar, eller köpte du dem aldrig Annika? De fungerar också och sprider Håkan- och CatStevens-toner här hemma.

• Superromantiska koppar med rosor. Så fina att jag får lite ont i hjärtat. Bergis billigt skräp, men godis för ögonen. 50:-för sex stycken i någon märklig lada som om somrarna agerade loppis och hösten slaktbod. Vi förstod att det röda på väggarna var blod och det luktade mysko...Men vem kan motstå dessa koppar? Bara att hålla för näsan och se glad ut.

Vi var helt slut på kvällen när vi checkade in på Alf Alfredssons gemytliga bed and breakfast http://www.nilsolsgarden.com/ i Bollnäs. Vi gick igenom våra fynd och blev glada för alla tingestar ännu en gång.

På morgonen, en fantastisk frukostbuffe, med hembakt bröd, kaffe och ägg. Och sedan iväg igen. Mot Sundsvall var planen. När vi loppat oss igenom hela dagen började vi flippa. Vi blundade för att slippa åka in på loppisar när vi såg skyltarna. Ögonen hade blivit trötta av alla ivriga synintryck och graviditeten min gjorde sig påmind i rygg och fötter. När vi på kvällen kom fram till Annikas barndomshus och morsat på hennes far, somnade vi helt utmattade.

Vi var fulla på loppis. Totalt tillfredsställda… nåja, för den dagen i alla fall..
några hann vi med på vägen hem förstås...

I sommar åker vi igen. Kanske har vi en större bil och fetare plånbok. Men så mycket mer behövs inte på Tidernas väg.

/Lovisa

Lyckebo. En sommarstuga. En plats på jorden där jag trivs. Där jag kan andas bra. Huset är inte alls ett sådant hus som jag får gåshud av. Det är mer känslan av att vara där som pirrar. Vyerna med stugan i ryggen. Kottarna på den glesa gräsmattan och den näringsstjälande björken. Lekstugan och gullvivorna tidig sommar. Vägen ner till den steniga stranden med blålera och grumligt mälarvatten. Till och med mälarvattnet gör mig glad. Och fågelskiten på bryggorna. Det nerklottrade omklädningsrummet, där jag som trettonåring rispade in namn på den pojke jag var hjärteskärande kär i. Snart är det sommar igen. Då flyttar vi ut och andas. / Lovisa

Ja tänk, de där åren på folkhögskola formade nog oss mer än vi fattar. På bilden är vi typ 21 och är på Jakanmaskerad. Shit, länge sen nu, men kul var det.

Jag hade flyttat till Stockholm efter några år utomlands och skulle minsann inte bo i huvudstaden mer än det halvår filmkursen på Jakan varade. Och det var en människoskeptiker som började på skolan, jag gillade egentligen inte någon i klassen. Tyckte alla var dryga utom killen med samma musiksmak som jag och tjejen som var vegetarian verkade ju också ok. Men jag minns en fest andra halvåret  (för vi tjatade till oss en extra termin) på Jakan. Jag och Lovisa började prata, i trappan upp till rummen utanför filmsalen stod vi. Vi pratade och pratade, och plötsligt rann skepsisen av mig. Här stod en person som jag. Som visste hur det var att ha en död mamma. Som inte la huvudet på sned och sa ”stackars dig!”. Som var vegetarian. Som gillade loppisar och förstod mina torra skämt och verkade haja allt annat jag sa med. Och på den vägen var det. Våra dimmiga dar på Jakan var kreativt underbara men också fyllda med ångest och livsoro. Men man hade alltid någon att dela allt det där med och kommer alltid att ha.

Och vad hände sen? Lovisa vet. To be continued…
/ Annika

Min morfar skrev alltid med kantiga versaler. Det han skrev var hur man bakade vita pepparkakor eller andra goda matbröd, eller bevingade ord från kalendrar eller fakta som han hört på radion. Hans stora bokstäver gjorde det trångt för de sista orden i recepten att få plats på de små lapparna. Han liksom präntade in bokstäverna till ord utan någon brådska. Skrev gjorde han på baksidan av Dagens Dubbel-lappar.

För när det begav sig var det bara vitt på baksidan av spelarken. Morfar tyckte de var bra att använda som komihåglappar där hemma. Han tog buntvis med sig hem när han varit nere och hängt på Domus. För om Tore inte var hemma, hade han cyklat ner till Domus. Det var där han träffade kompisar och stod och skrattade och skämtade med damerna i kassan.

Han cyklade jämt, Tore. Till Domus för att spela på dubbeln upp till köpcentret på stan för omväxlings skull eller motionscyklade till Bredsand. Tore hade en ljusblå damcykel som knarrade för varje tramptag. Och på styret satt en vit cykelkorg där han körde Domuskassen med mat. Varje dag ställde han  in cykeln i förrådet i radhuslägenheten och det finns fortfarande repor kvar på dörren där på Munksundsgatan från Tores Cresent.

/Lovisa

Sen en tid tillbaka försöker jag baka eget bröd så ofta jag hinner och orkar. Köpebröd är ju som ni säkert vet fulla av massa tillsatser som kroppen gärna skulle vara utan. Och så blir det så mycket billigare att svänga ihop eget bröd och det är rätt skönt att knåda en deg istället för att lata sig framför tv:n. I alla fall har jag blivit hyfsat haj på det här med bröd nu och här kommer ett fantastiskt vardagsrecept som vem som helst klarar av (även du Lovisa, vad du än säger!). Receptet är lånat från underbara Saltå Kvarns hemsida men jag har gjort om det litegrann.

Enkelt ekologiskt grovbröd

Ingredienser

Så här gör man

Rör ut jäst, honung och salt i lite vatten.

Tillsätt all vätska och blanda i mjölet och eventuellt någon ”fyllning”. Rör ordentligt i ett par minuter så att allt blandas till en jämn trögflytande smet.

Häll degen direkt i två smorda avlånga brödformar. Fyll formarna till 2-3 cm från kanten.
Sätt in formarna ganska långt ner i kall ugn och sätt på 100 grader. Låt stå så i 40 minuter.

Grädda därefter brödet i 40 minuter i ca 225-230 grader. Brödet är färdigt när det har fått en fin skorpa och låter ihåligt när du knackar på det. Du kan också se om brödet är färdigt genom att mäta brödets innertemperatur med en mattermometer. Kärntemperaturen ska vara 98°.

Ta ut ur formarna och linda in i en handduk och låt ligga till nästa dag.

Min favorit är aprikosvarianten, då smakar det som att man har marmelad på smörgåsen.

Husmoderligt va?! Gott blir det hur som haver. / Annika

Annika gav oss veckans fem finaste, jag tänkte delge er min veckas fem bästa. Liksom det som fått upp mungiporna allra mest under veckan som gått.

/Lovisa

Dricka té i mammas rosa gamla tékopp, morgon, middag, kväll, i vårt kyliga hus . Det hade hon nog tyckt om.

Dagens, veckans, årstidens outfit, raggsockor!  Bor man i ett dragigt hus från 1909 är de ett måste. Och de är rätt snygga också.

Läsa Nina Hemmingssons ”Så jävla normal”. Vemodig, rolig och helt enkelt så jävla bra. Läs!

Se om filmen ”Åke och hans värld” (som jag älskade när jag var liten) och upptäcka att den är precis lika fin och barndomlig som jag minns den. Se!

Se ”På spåret” på TV en fredagskväll.  Jag vet, det är pensionärsvarning. Men det är så bra!

/Annika

Ni kanske kan se på oss som en Gott&blandatpåse, en Aladdinask eller en Twistpåse. Man kanske inte gillar alla sorter men man har sina favoriter.

Vi ses! / Annika

Min mamma är död, har dött, dog.. Hur man nu talar om död i dåtid utan att tvinga de döda att vara döda i all evighet. Och när människor blivit döda är det lätt hänt att vi bara pratar om de fina sakerna. Vi blir nostalgiska och höjer personen till skyarna. Så är fallet med min mamma. Jag minns henne inte alls. Jag var så liten när hon dog. Men jag har mängder med fotografier och än mer historier. Problemet är att hon bara beskrivs som en ängel, som en oklanderlig och perfekt människa. Helt utan brister och fel. Har aldrig gjort något ont. Var så ljuvlig. Gick upp tidigt på mornarna……cut! Det måste ju finnas någon annan sanning. Min mamma kan inte ha varit helt perfekt. Vem sjutton är det? Och vad hjälper det mig då jag vill försöka bilda en uppfattning, en bild av min mor. Vem hon var och vad hon ville göra. Vad hjälper det mig om alla bara säger att hon var perfekt. Det är ju inte ett dugg trovärdigt.

En gång träffade jag en man som känt min mamma som ung. Han pratade om henne som min morsa. Bara att han använde ordet morsa, som jag för övrigt inte tycker om i andra fall, gjorde mig glad. När han sedan berättade om fester de varit på tillsammans och om alkohol och till och med marijuana började bilden av min mor klarna. Hon var fin och go och allt det där. Men hon var människa också. Hon var ung på sjuttiotalet och jag hade inte längre en omöjlig förebild att leva upp till. Det var skönt.

Det är kanske därför jag försöker ta bilder på mig själv i bland. Därför jag försöker ta plats i våra fotoalbum. För att lämna spår till de som lever vidare när jag inte längre finns. Och det kanske är därför jag också klistrar in bilder på ledsenhet och ilska. Inte bara tillrättalagda och perfekta leenden. När människor försvunnit kanske barn och barnbarn också vill se hur deras anhöriga såg ut när de var arga och ledsna. Inte bara tungan-bakom-framtänderna-leendes mot kameran.

/Lovisa

Klädbutikerna och leksaksaffärerna skärs mitt itu där actionfigurer och Lego lockar på ena sidan medan modelliknande dockor och skära färger inbjuder på den andra. Pojkar och flickor får tidigt i sina liv lära sig vilket håll de ska gå. Vad som är ok att ha på sig och vad som absolut inte ska lekas med. Den som lyckas göra sitt kön på bra vis blir accepterad. Den som avviker blir snabbt tillbakavisad, kanske genom kommentarer, hån eller rent av en blick.

Under mina två graviditeter fick jag ofta genusbaserade kommentarer. Många undrade om jag inte ville veta ”vad det var”. För att kunna göra i ordning barnets rum eller köpa rätt sorts kläder. För tänk om jag skulle köpa en blå tröja och så visar det sig att barnet skulle ha en snippa. Eller hugaligen, tänk om barnet har en snopp, hur skulle det då gå med en rosa body.

Min föräldrafilosofi är att erbjuda mina barn hela spektrat när det gäller färger och möjligheter till lek. Vi har inrett våra barns rum med tanken på att det ska bo ett barn där, inte en pojke eller en flicka. Mycket färger och former, mysigt och inspirerande.

Nedan följer lite detaljer från våra barns rum.


1. barnsymaskin fyndad på hemlig loppis för en tjuga. 2. Buzz Lightyear Myrorna 45:- julklapp till 5åringen. 3. Bärgarn. 4. Fingerboard från leksaksaffär. 5. Underbar barnstol, 50:- på veteranmarknad. 6. BRIO-leksak, i fyndlåda på auktion, 20:- 7. Docka, 20:-, Myrorna. 8. Barnresväskor, Röda korset i Uppsala, 20:-/st Den runda lådan är från Ikea. 9. Fjäril från Indiska. 10. Underbara småaskar från http://www.stockhome.se/ 11. Pigtittare, Wärsta Marknad, 20:- 12. Plåtskåp 40:-Röda Korset i Uppsala. 13. Star Wars-figurer från Ica Maxi Enköping, 39:-/st . 14. Jordglob, ärvd från svärfar. 15. Bamsesparbössa, 10:- på loppis i Västerås.

/Lovisa