Värsta Wärstamarknaden 2010
Det blev inte så mycket fynd till antalet men en tingest som jag fann och fick med hem, räckte gått och väl för att göra min dag. På gräset framför ett bord stoltserade en gammal skollampa av modell större (typ 50cm i diametern). Och med en prislapp med bara tre siffror, etta femma nolla. Nervöst plockade jag upp skönheten, smekte den och synade prislappen ännu en gång med rädsla att jag missat en nuffra. Men icke. Försäljaren berättade att han hade haft ett fik och en gång köpt dessa klassiska lampor dyrt. När cafeet blev en godisaffär tyckte han att lamporna blev överflödiga. Så här stod han och nästan gav bort dem. Och jag bytte två sedlar mot lite lamplycka till tv-rummet.
Vid ett annat bord sålde ett äldre par från Dalarna en hel massa finheter. Bland dockskåpsmöbler och barbiedockor fann jag detta underbara leksakskök. Femåringen och jag ska dela på det. Det får stå på vedspisen i köket men vi får båda leka med det. Det har vi bestämt. Och tänk om jag någon gång skulle lyckas att springa på de förlorade lådorna....
/Lovisa
choklad och cheesecake
/Annika
Stockholm schmockholm
Får erkänna att jag ju gillar Stockholm. Att det finns så mycket jag är beroende av här. Som biografer som inte bara har öppet på kvällarna och inte bara visar Amerikat-producerat (och nej, att se film hemma ÄR inte samma sak som att gå på bio), restauranger i massor (tack för Lao-Wai till exempel) och på söndagarna kan man strosa runt utan att befinna sig i en spökstad där allt är ingenbommat.
Det är liksom lite ok att sparka på Stockholm. Tidningen Stockholm city hade till exempel för någon vecka sen ett reportage om att det är inne med Stockholmshat i litteraturen just nu, tänk Per Hagman och Ulf Lundell. Men tänk om jag skulle göra ett inlägg (eller ännu värre skriva en bok) om min gamla hemstad och skriva att jag tycker den verkar så inskränkt, liten och klaustrofobisk (vilket såklart inte betyder att Stockholm är så jäkla öppet och tillåtande) och att tiden verkar så still på många plan däruppe i norr. För så känner jag ju ibland när jag är där. Då skulle det väl ta hus i helvete och jag skulle anklagas för att var en jävla Stockholmare (jag, som alltid påpekar att jag minsann är från Norrland, skulle ju dö om någon tog mig för en infödd Stockholmare), småstadrasist och att jag inte skulle veta någonting om det VERKLIGA Sverige, för jag bor ju i Stockholm och ska veta hut.
Asch. Det jag menar är att jag älskar Stockholm. Och så hatar jag Stockholm. För sån är jag. Men Stockholm blir aldrig min stad. Och ingen annan stad heller antagligen.
/Annika
p.s Och tur för er bloggläsare att ni får två sidor av Sverigemyntet!
vad jag inte kommer sakna av Stockholm
Jag har lämnat huvudstaden, snart helt när jobbet mitt är avklarat. Och det känns både rätt och lite fel. Här börjar jag med några av rätten...
Vad jag inte kommer sakna av Stockholm:
Tunnelbanan...
...framförallt inte tunnelbanan om mornarna. Och absolutely not, tunnelbanan om mornarna när det är fullt och rusning. Och då folk står och håller i sig med armhålorna i ganska precis lagom höjd för att bespruta ens ansikte med svett. Fast egentligen, svett är inte så farligt om man jämför med andedräkter. Huga. Eller nyrökta munnar. (nåväl, lite, eller mycket senare någon annan dag eller tidigare på morgonen kan man också se mig i tunnelbanan, nyrökt och kanske lite salongsberusad, men då är det ju inte rusning) Äsch, jag kommer inte sakna tuben. Förutom den där lilla strängen av utomhusåkning mellan centralen och gamla stan. Där är det så fint, det tycker både jag och min stora unge. Det säger vi varje gång vi åker där.
Köer till krogar!...
...fastän man kan komma före en sådan så är de hemska. Eller kanske ännu värre då man just kommer före. Sånt gillar jag inte heller. Att köa är sjukt och att gå före någon annan som köat längre är också sjukt. (så ock i trafiken) Tacka vet jag fina små kvarterskrogar där man kan slänga jackan på stolen bredvid och det inte finns nå backslicks eller ûberdyra kläder i fejset på en. Och ja, jag kommer sakna vår kvarterskrog i Sumpan, goa Levents, där jag kan få vego-planka.
Stockholmare...
...eller, finns det egentligen sådana? Nåväl, jag kommer inte sakna folk som drygt yttrar något om att de aaaaaaaaaaaaldrig skulle kunna bo i en förort, eller utanför tullarna. Jag kommer inte sakna de som talar fantastiskt mycket på iiiiiiii eller som kör en bil som ens pappa betalat. Sen kommer jag ju sakna mina vänner som bor i stockholm, men banne mig, inte är ni stockholmare, det är ni för bra för. = )
Nåväl, detta är lite av det jag inte kommer sakna... Kanske blir jag sentimental och deppar ihop ett saknar-inlägg någon gång, men just nu känns det mest bara bra att vara neggo. Moget va?!
/Lovisa
Att sätta hyllkant på tillvaron
/Annika
Rabarbersaft
Min sambo har kokat massa somrig rabarbersaft. Han säger att det inte alls är svårt. Receptet hittar ni här. Och den smakar verkligen ljuvligt. I helgen bakade jag rabarberpaj också. Det receptet hittar ni här, och det är verkligen det allra allra bästaste pajreceptet någonsin. Jag struntade i jordgubbarna och ingefäran dock och det gick lika bra även om den blir extra god med just jordgubbar. De svenska gubbarna dyker väl upp inom kort och då blir nog rabarberpaj var och varannan dag här hemma.
/Annika
sjuk måndag eller sjukmåndag
På det hela en sjukt fin måndag ändå, trots fjortis-shortsen. En måndag som jag ska avsluta med att gå och se denna kvinna spela harpa som aldrig förr. På Draaaaaamaten. Vuxet va?
/Annika
å så var det barnrummet
Lite Robert på väggarna, efter ett lager vitt i hela rummet. Snart var det dags att belamra rummet med barngrejjor. Och utanför stod sedan en nyfiken unge och väntade på att få se sitt nya rum.
I sann "extremehomemakeover-anda" utbröt han ett "Oh myy good" och med handen för gapande mun gick han runt och tyckte det var sååå fint. (tacksam liten unge det där...)
/Lovisa
tulipanerna har fått mig på fall
Äsch vilka vackra kreationer. Jag har tidigare mest mött stiffa, trista butiksvarianter förrut. Ni vet, en knippe (kanske 10, eller hur va det nu med jämna tal i buketter?) med ett gäng helt identiska. Men nu i vår trädgård, växer det helt fantastiska blomster. De blommar ut plötsligt och ojämt och breder ut blombladen helt i spagat. I rabatter i trädgården och i glasvaser här i huset. De gör mig glad varje dag och till nästa år tänker jag plantera och vänta ut satans ybermånga i rabatterna. För jag är ju en sån som har svårt för måttlighet och de har fått mig på fall.
/Lovisa
Enkla lyxpastan...
...gör man som följer:
Enkla lyxpastan, 4 portioner
1 liten hackad gul lök
1-2 vitlöksklyftor
ca 15 små skogschampinjoner
3 dl fryst broccoli
1 påse quornbitar
1 dl matlagningsgrädde
1 dl créme fraiche
0,5 dl vitt vin
1 msk buljong eller en tärning
1 dl riven parmesan
salt och peppar
valfri pastasort
Gör så här: Koka broccolin för sig och låt svalna. Hacka lök och vitlök och skär champinjonerna i halvor. Börja koka pasta. Stek löken, champinjoner och quornbitar tills de fått fin färg. Häll över grädde, créme fraiche och vin och spä eventuellt på med mer beroende på hur såsigt man vill ha det. Häll i parmesanen och buljong samt salt och peppar och lägg i broccolin. Låta puttra några minuter. Servera gärna med pastan och gärna skivade tomater blandat med hackad rödlök och vinegrette.
Superenkelt och lite lyxigt. Och att vi bara använder ekologiska varor har ni väl förstått vi det här laget.
/Annika
Jag är kär...
/Annika
Tror jag ska bli lite mer kollektiv när jag blir stor
För är det inte lite onaturligt med kärnfamiljskonstellationen på något sätt. Två personer har helt ensamt ansvar för allt som ska fungera i en så kallad familj. Dessutom ska man helst jobba 100 procent, träna tre dagar i veckan, förverkliga sig själv, åka på flashiga semestrar och dessutom vara social med sina vänner så ofta man bara kan. Vem fan hinner det utan att skilja sig efter några år?
Eller okej. Jag är egentligen inte så sugen på att bo kollektiv. Att dela boende och saker med mer än typ två personer skulle göra ensamvargen och prylfanatikern i mig tokig efter ett tag. Snarare skulle jag vilja vara lite kollektiv-light. Göra mer saker med vänner och närstående som till exempel fixa ett matlag, åka på semester ihop, ha kläd-bytar-dagar, äta frukost ihop varje söndag, odla kryddor och grönsaker i varandras trädgårdar och på balkonger (någon som vill ha en del av vår trädgård?), passa varandras eventuella ungar eller sambos någon dag i månaden var, bilpoola (kanske måste jag ta ett jäkla körkort då), hämta varandras ungar på förskolan och så vidare. Ni fattar.
Har ni någon erfarenhet av kollektiv eller andra förslag på kollektiv-light-aktiviteter? Vore kul att höra i sådana fall.
/Annika
Hårsbäcksdalen, nästan som en tavla...
En bit på vägen från Fjärdhundra emot Heby följer ni skyltar som tar er till Hårsbäcksdalen. Och det är helt klart värt en vänstersväng på nittiovägen. Det är på rikt och allvar vackert som en tavla. Yrselbranta sluttningar, forsande vattendrag och ängar med vitsippstäcken. Branta trätrappor och vackra broar. Fågelsång och sol mellan trädkronorna. Ja ni hör ju. Bara att packa picknickkorgen och ta en bilpromenad ut dit. Det sägs att det när mörkret faller på, kryllar av blå flygande insekter av något slag. Vi vågade inte vänta ut kvällsmörkret denna gång, men någon gång ska jag nog få se fenomenet. 
Vi spatserade (är väl fel ord, då man tvingas småklättra upp för branta stigar, trappor och stundom lergeggiga partier) en tur efter skyltar som lovade ängfall, festplats och dalgångar. Och först en och en halv timme senare var vi tillbaka till parkeringen igen. Med en trött men tapper femåring, ett plåtskrälle till vagn under ena armen och en tiomånaders bebis under den andra. Får väl tillägga att det inte är att rekomendera att svinga med sig en barnvagn ( framförallt inte en ybergammalt plåtåk från -72). Bärsele, tråkigt starka biceps eller barnvakt till småfolk är att rekomendera. Enjoy!
Må fridens liljor kanta eder väg
/Lovisa
när kroppen sipprar av lycka
Känslan i Lyckebo är speciell. Hela kroppen sipprar av lycka. Och jag känner mig lugn. Och rädd. Rädd att inte nog mycket få uppleva den där känslan. Men jag ska försöka leva just nu.
/Lovisa
det är inte långt mellan rördhet och ilska
När jag är ute och kör bil på vägarna har jag lätt till känslor. Ilska, glädje, rördhet. Ilska över penisförlängda fartdårar, glädje över solstrålar och bra musik och rördhet över omkörningstackar och åsidankörningar för ambulanser.
Jag sitter där med handen på ratten (jag vet att jag ska hålla båda, men det är fasen tvärtrist) och så vill någon köra om. Och eftersom jag är ganska ny körkortshavare (ett år) håller jag hastigheterna ganska bra och då vill många köra om. Så här på nittiosträckan ut till oss ligger jag en hel del i vägrenen. Det är ju dessutom fartkameror lite då och då och jag har inte lyckats komma ihåg var de finns och var man skulle kunna gasa på lite extra. Det har tydligen mina med(mot?)trafikanter. För de gasar på lite hipp som happ. Och i vägrenen ligger jag.
När en bil kört om och bara kör vidare brukar jag för känslans skull peka lite långfinger. Trycka långfingret i någon slags stretch mot ratten. Och inte så att omföraren skulle kunna se, utan mer lite i smyg. Könsord och svordomar kan jag spy ur mig och ha mig där i bilen.
Om i stället omköraren blinkar hit&dit&hit, som tack. Då blir jag helt fantastiskt rörd och glad och vill bllinka hit&dit&hit tillbaka eller vinka. Eller tacka för tacken. Eller le. Och jag blir så rörd. Tycker det är så fantastiskt fint och tänker att det är värt att ligga ute i vägrenen för dessa tack.
/Lovisa
det gror i vårat växthus
Där inne får jag faktiskt ro. Ro att sitta still en stund, lyssna på någon radiodokumentär eller bläddra i en av böckerna jag tagit ut. Köksalmenack från 1960 är en klar favorit.
/Lovisa
paus
Vi ses!
/Annika
skåp och död
För så här är det. Jag tror på något sätt att för mycket lycka leder till olyckliga saker som dödliga och odödliga sjukdomar, livsfarliga olyckor i hemmiljö och även i andra miljöer, nedbrunna hus, matförgiftning, störtande plan, atombomber på just mitt hus, krockande bilar och allra värst att det händer något med ungen min. Alltså det här gäller bara om JAG är lycklig. Om andra är lyckliga skonas det alldeles säkert. Men JAG får inte vara för lycklig för då kommer minst en av ovanstående saker att inträffa. Typ. Som ett litet straff för att jag var glad. Så när jag är så där käckt lycklig ser jag alltid till att svärta ner det lite med mörka tankar om döden och annat skit, bara för att ta ner mig själv på jorden och samtidigt hindras från att råka ut för ovanstående hemskheter. Vilken hobbypsykolog som helst skulle såklart kunna rota omkring i mitt lilla livsbagage och utbrista: men är det så konstigt då, att du tänker så!!! Och det är det kanske inte. Men en kurs i mindfulness eller en liten inspärrning av det kortare slaget kanske inte vore helt fel.
Jaja. Tur man har ett så fint skåp att pyssla med iallafall.
/Annika
och jag har också fyndat...
/Annika
jag har fyndat en lampa
/Lovisa
