Att campa är helt klart underskattat. Nu är jag i och för sig inte uppväxt med campingliv och har inga jobbiga minnen från trånga husvagnar eller träningsoveraller. De enda gångerna jag har tältat är på festivaler, Gotland, och ett par gånger på gården där jag bodde i Enköping. (undra va sjutton grannarna tänkte om oss, där vi knackade upp kupoltältet på den lilla gräsplätten med höghus och fyrvåningshus runtomkring oss)

I varje fall. I vuxen ålder har jag campat. På riktigt. Med en fantastiskt liten husvagn, Astral 900 från 1970. Den är nästan högre en vad den är lång, men ack så charmig. Med lite färg och nysydd klädsel blev den finfin. Äntligen fick jag användning för alla plastatrialjer och dubletter av blommiga kastruller.

Vi kopplar på husvagnen på vår röd/vita Amazon årsmodell 1970 och cruisar genom Sverige. (Favoritcampingen är Revsands Camping)

Folk pekar och vissa skrattar. Men vi puttrar vidare och placerar vårt ekipage bredvid nåt mastodontkomplex till husbil. Det går bra att kliva ur Amazonen, koppla loss och dra vagnen dit vi vill ha den. Den väger inte så värst mycket.

Och campinggrannarna kommer fram, med vinglaset i ena handen och ett vilt gestikulerande i den andra. För en sådan bil hade de minsann som sin första, och vilken husvagn, va liten den är. Vad är det för årsmodell på Amazonen och är den ommålad. De ger ungen godis och bjuder in oss till deras provisoriska staketinramade sommar"stuga" med blom- och brevlåda. Det är trevligt, salongsberusat och väldans svenskt.

Vi tar också med oss ekipaget på sommarens veteranmarknader. Där känner vi oss mer hemma, sticker inte ut så förfärligt. Är kanske bara lite skrotigare och lite billigare än grannens veteranbil. Och har vi tur så får vi finbesök av goda vänner, som i somras på Wärsta marknad.

/Lovisa