Det knoppas både inne och ute. Rabarbern liknar mest en hjärna just nu. Sambons chiliplantor växte upp i ett huj. Äppelträdens små små knoppar lurar vem som helst att tro att de inte alls ska slå ut i full blom om några veckor. Men det kommer de att göra. I år igen. Och älskade pelargoner, den enda växt jag (och Lovisa?) bemästrar. Och ikväll regnar det. Inte ett sånt där kallt regn. Det luktar nästan lite sommar ute. Och ungen sover och sambon jobbar natt. Ibland älskar jag ensamheten.

/Annika

Vi tar tag i vårat sovrum. Heltäckningsmattan har gjort sitt och tapeterna rivs ned av ett par femåringar.


Med renoveringen har jag blivit ganska proffsig på att spackla. Det är förövrigt ett fantastiskt fenomen, spackel. Supersmart faktsikt. Taket schelackade vi och rollade sedan vitt. Ett vitrollat trätak ger ju ett sånt skönt lugn åt ett sovrum.

Min rosa walkincloset lyser som ett smycke i rummet och väntar på att passa bättre in med renoverat rum. Vi slipar lite på elementet och målar det vitt. Ett stycke vävstol kastas snart ut genom fönstret för att styckas och bli ved till kalla dagar. Till vedspisen, men också till den lilla kamin vi planerar att köpa i sinom tid. Pellets är smart, men doften av ved i eld är svårslaget, trots konkurens av billighet eller effektivitet.

Ett sovrum tar form. Femåringen såpar trägolvet innan sängen bärs in. Och en loppaholics prylar finner sina platser och landar. Och så också jag.


1. Maria och Jebus trängs med BRIO-clown. 2. Och lapptäcket har funnit ro. 3. Härlig plåtlampa vi fått av säljarna till huset mittemot. Också där skulle ett gammalt hem städas ur. En och annan trasmatta och pelargon blev vår. 4. Mormors gamla låda döljer mobilladdare och andra fulheter. 5. En plats för vila och ro 6. En niomånaders marodör som har förmågan att störa punkt 5s innehåll.

1. Gammalt plåtlampefynd, 50:-. 2. Femåringens första riktiga krukblomma som han fick från de säljande grannarna. Å vaouu vilken fin, utropade han och gick stolt hem med den. 3. Ett äppelskåp fick vi påköpet med huset. Passar finfint till det vita. 4. Indiskas underbara hängare vändes uppochned och vips har vi fått fina dörrhantag till garderoberna. 5. En ung pelargon växer sig snart stor. 6. En av ungefär 2000 trasmattor som vi fått med huset, och grannarna mittemot. Underbara färger och alldeles alldeles oanvänd. Tror minsann att tantan haft någon slags vävpsykos. 7. Ett lugn är skapat. 8. Jebus och så den där sista måltiden av gips pryder min sänghalva.

Så likt svalorna bygger vi oss ett bo. Ett steg i taget, och ibland lite här och där. Min renoveringsuniform är kantad med smuts och färg, naglarna är lortiga och fingrarna torra, men jag är glad! Skorstenet är ockuperat av en kajfamilj som också tycks tycka om våran kåk, och det återstår att finurla ut hur vi ska få dem att flytta och bygga sitt bo någon annanstans.

/Lovisa

Jag tycker så mycket om den här bilden på min mamma. Jag tror hon är runt 16 år, det är i början av 60-talet och hon står och hänger med två tuffa moppekillar. På mormor och morfars lantställe kan jag tro. Det ser ut som att det är sommar och livet verkar vara rätt så fint. Kanske var hon kär i någon av killarna. Kanske i båda.

Min mamma dog när jag var 18. Det är ett tag sen nu. Jag vet inte om jag saknar henne, för ärligt talat har jag glömt bort hur det är att ha en mamma. Eller det är klart att jag saknar. Att ha en mamma. Jag kan bli väldigt avundsjuk på människor med mammor och såna människor finns det såklart gott om. Speciellt sen jag fick barn så gör det lite extra ont när jag vet att ungen inte kommer att ha någon snäll mormor som kommer och hälsar på och köper onödiga men fina presenter och sitter barnvakt när mamman är trött och allt annat som hör mormorskapet till. Jag vet ju inte om min mamma hade varit en sådan där snäll barnvaktande mormor såklart. Men iallafall.

Jag tänker inte så ofta på min mamma längre. Men ibland tittar jag på den här bilden och jag är så glad över att hon en gång fick vara en 16-åring på cykel på en grusväg tillsammans med två tuffa killar. Och kanske var hon kär. Eller kanske inte. Men det var sommar och ganska obekymrat. Och resten av livet var långt borta.

Och snart är det sommar här med.

/Annika

2. Tvätta tvätta och tvätta.

3. Anlägga en grusgång. Ok då, det var inte jag som gjorde det. Det var sambon. Men ändå.

4. Kvistlacka ett skåp i väntan på att få måla innanmätet vitt. Och väggarna rosa!

5. Och sitta med benen i kors. Förstås. Och samtidigt tänka på det här med föräldrakooperativ, är det något att ha? Måste ta ställning till det snart då vi kanske letar ny förskola och blivit rekommenderade en som verkar bra här i närheten. Någon som har något klyftigt att säga om föräldrakoopertiv? För? Emot?

/Annika

Och klichén om att tiden går så satans snabbt när man får barn stämmer. Imorgon fyller min unge två år och jag kan inte fatta att jag inte har en bebis längre. Jag har istället en unge som säger bebis om andra mindre (och större!) barn. Vad hände liksom.

I helgen hade vi kalas med släkten. När man är två år tackar man nej till tårtan och äter sig mätt på kakor istället. När man är två kan man heller inte riktigt riva upp de fint inslagna paketen. Då är det tur att man har två kusiner som gärna hjälper till. När man är två år blir man överlycklig över sin nya fina Pippi-docka som prompt ska åka med i vagnen varje dag nu. När man är två är man glad och busig och kramig och den allra bästa ungen i världen.

Och när man är en 31-årig förälder till världens bästa unge får man likt Kejsaren av Portugallien ont i hjärtat flera gånger per dag av kärlek till sitt barn. Man blir nästan lite tokig av all kärlek. Och tur är väl det. Så grattis fina unge, imorgon firar vi din två-årsdag.

Kram! / mamma Annika (som du envisas med att kalla pappa och jag älskar dig lite extra för det)