Har jag berättat om min förtjusning av Alex Schulman. Hur jag följer bloggen hans och ler och skrattar åt hans smarta humor. Har jag berättat om hur jag för några år sedan svurit över en krönika han skrev om hur larvigt han tyckte det var med ordet snippa. Har jag erkänt hur jag gjort narr av honom och hans snippa-diss på åtskilliga genusföreläsningar. Har jag nämnt hur jag sedan förlåtit honom och totalt tagit honom till mig. Jag har tillockmed skrivit honom ett förlåtfördissenbrev.

Jag tycker om Alex Schulmans sätt att skapa med ord. Den oinsatte ofrälste kan nog lätt misstolka och se Schulman som dryg och översittande. Men den trogne läsaren lär känna humorn och ironin. Jag älskar den och är smått beroende.



I dagarna har jag vemodats över sommarslutet. Det har också Schulman gjort.

Och jag har inspirerats till att lyssna på Tove Janssons "Höstvisa". Här är Marit Bergmans tolkning av vemodsvisan.

Men jag säger som min vän Annika, nu ska jag bli positiv. Jag ska se det fina i det fula, jag ska glädjas och nöja mig. Jag ska mindfullas och njuta. Det ska jag!

/Lovisa

Och du blir trött av ditt egna ältande. Du säger, "Va fan, överaska mig nån jävla gång!", till dig själv och dina förbannade ideer och principer. Du blir förkrossad över dumheter och ditt eget jävla I-landsleverne. Ibland blir du så klarsynt medveten om ditt eget lynne. Och less på det samma. Jag tror det är hösten som närmar sig. Och här utanför har traktorn ätit upp det sista av sommaråkern. Men jag är int bitter, jag är rätt glad egentligen. Och ser på Ernst på TV och hör tvååringen stämma in i "barampa paaaaaaaaaaa".

/Lovisa

har en bästa vän. En vän som han legat bredvid på en filt som bäbis. Som han busat och lekt med och som han gått på förskola med. Som syskon har de fajtats och kramats. När vi flyttade från storstaden var det separationen dem emellan som var störst. Längtan och saknad. Och alltid samma enkelhet och glädje vid mötena. Nu hade det gått alldeles för lång tid sen senast. Och det lystrade i min unges ögon när han fick veta att vännen hans skulle komma. Och när de möttes gick de fort emot varandra, tittade på varandra, tills en sa "men hörru" och den andra nåt i stil med "men du rå", och sen var leken igång. Fina fina ungar. Sju år ska de fylla och snart börjar de första klass. Båda två, men på olika håll.







/Lovisa

Fyra veckors semestrande har averkats. Fyra veckor har fyllts.
Jag har snickrat, hufvudstadsparkhängt, målat, slipat, slipat, SLIPAT, gipsat, tapetserat, grillat, diskat, diskat, DISKAT, skrattat och gråtit. Sjungit och lyssnat på låtar på repeat. Jag har gråtit för idioti och rasism, för högerextremism och terrordådet på Utöya.




Familjen har varit förgylld med två extra sommarbarn och vi har tampats med logistik då vi plötsligt inte fått plats i en bil. Vi har badat och vattenkrigat. Lett mot solen och tyckt regn och åska utanför är ganska mysigt. Vi har ätit smultron och hallon, blåbär och nedrans massa halloumi.

Efter semestern börjar jag mitt nya arbete. Nya utmaningar, nya kollegor. Visioner och drömmar. Tre dagar i veckan i sthlm, de andra två ska jag fylla med kreativitet. Kanske leder det någon stans, kanske inte.

Det finaste i kråksången är att jag har TRE VECKORS ledighet kvar. Och nu ska jag banne mig se det halvfulla glaset. Tre hela veckor. 21 dagar. Fasen, det är inte dåligt egentligen. Det är finfint. Och innan de 21 dagarna är slut ska lilla ungen ha fyllt 2, tatueringen färgfylld, golv slipat, golv målat, vägg tapetserad och så ska jag väl hinna med lite halloumi och rosévin i kvällssol också. Och innan de 21 dagarna är slut ska jag banne mig dyka ner under ytan i mälaren. Inte bara med barret torrt uppanpå. Jag ska skriva två reportage och se om de blir mottagna. Jag ska tro och hoppas. Här ska levas! Här ska levas nu. Och ikväll drar lillfamiljen ut på en roadtrip någonstans...

/Lovisa

det där ljuva. Det fina, varma, fria. Jag njuter av mitt kaffe om morgonen. Jag kryssar mellan olika projekt och har ständigt färg på armar och ben. Icke att förglömma i mitt trassliga barr.

Jag njuter och jag våndas. Ni har hört mitt tjat förrut. Våndas över att det ska ta slut. För jag lever för sommaren, det gör jag. Andra delen av året står jag bara ut. Kan glädjas av ett pulkaåk nån kväll, och att få elda i kaminen men annars så svär jag mest över kylan och snön. Som för att bilen inte startar och mörkret morgon till kväll. Den är vacker att se på om dagen, innifrån genom ett fönster. Den glädjer barnen, det gör den. Men det är också allt för mig.

Nu är jag här och nu. I sommarsverige. I Lyckebo. I växlande molnighet. I sol. I regn.

I huvudet bränns verkligheten som kommit i kapp. Dörrar som öppnats, som kanske borde fått vara stängda. Nya tankar som intar huvudet. Trött, glad, melankolisk och rädd.

/Lovisa

så det syns på kroppen. Märkt är jag redan. Det finns sånt som alltid finns med, finns kvar. Sånt som gör mig till den jag är.  En konsultation, bildvisning och sen fick konstnärinnan knåpa ihop den. Konturer och lite färger har kommit till och nästa gång är det sagt att den ska bli klar. Färgglad, detaljrik och fantastiskt somrig.

Typ nåt sånt här...


/Lovisa

Ack så underbara. Sköna, snygga och med stålhätta. Perfekt att måla, snickra och tappa saker på tån i. Nu vill jag ha snickarkjol och så också. Funderar på att slita av sambon ett par workingpants och sy om...

/Lovisa

det är det. Lite lite mindre tråkigt än inne är det minsann. Och fötterna får sig lite duschning på samma gång.




/Lovisa

Vi har haft en skön helg på landet.

I det här söta torpet tillsammans med fin familj.

Med gudomlig utsikt över sjön och badbryggan. Där jag tog årets första dopp. Sent som vanligt, jag vet.

Här mellan träden hängde vi sen badkläder på tork (och även ungens nedkissade kalsonger) och jag hann med ett kort yogapass under björkarna.

Ungen lekte med sina fina kusiner. Här äter de chips. Innan maten. Är det sommarlov så är det liksom.

Och jag då. Jag var en rätt nöjd 32-åring. Mitt i livet på något sätt. Rund om magen nu och alltid tofs i håret. För utsläppt fixat hår, vem orkar med det?

Hoppas ni har det fint därute kära läsare!

/Annika

Jag älskar den så. Jag njuter och sprudlar. Mina fötter är svarta och stickfyllda, men jag är glad. Så kommer tankarna,... att den ska ta slut också, sommaren. Va tusan kan jag inte vänta litegranna med sådana tankar. Sommarlovet vårat har bara varat i en vecka. Det är många veckor kvar, jag vet. Men ändå, vårens hoppfullhet känns alltid finare, sommaren som jag älskar så är jag så rädd att förlora. Och så är det lite andra "värdsliga" ting som snurrar i huvudet på mig den här sommaren. Lite konstigheter i livets soppa. Men solen hjälper mig att orka.

/Lovisa

Blommiga favoritkoppar, apelsinjuice ur ett glas på fot, supernammig mûsli med qinouapuffar, rara barn, morgonsol. Alltså jag kan dö en smula på stört. Bara för att sådana här stunder sätter igång lyckoruset i mig.

/Lovisa

Plötsligt gick han där ur kyrkan en skolavslutning ackompanjerad av orgelspel a la Indiana Jones theme. Efter underbar, tårfyllande barnsång. Plötsligt gick han ut därifrån och efter sommarlovet har mitt lilla gryn blivit skolunge på riktigt. Klass A i ettan. Plötsligt bara sådär...



/Lovisa

vackert väder, det vill säga solsken och värme. Goda vänner. En nedrans massa fina barn. Alldeles för mycket mat, Ewert Taube på hög volym och nubbe (som jag aldrig vill ha, men som ska va). Nattligt dopp i Mälaren, inga tårar, mycket skratt och lyckoexplosionerande stunder. Ett stycke mindfullness i sommarsol.



/Lovisa

....körde lite hit och lite dit. Kanske lite för fort ibland. Håkan sjöng för mig och jag skränade med. Ibland skulle jag vilja fortsätta. Bara köra vidare. Bort. Iväg.
Ibland är tankar gift och ibland släpper de inte sitt grepp.

/Lovisa


"Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig även om jag inte kommer tillbaka till dig/Vad jag bryr mig är att höra dig andas, veta att du är nära/Förlåt, nu slutar jag/Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig även om jag inte kommer tillbaka till dig/Säg nånting, säg nånting?"

....livet! Plötsligt finns det inte längre där. Någon går förlorad och lämnar oss trasiga kvar. På min väg genom livet har jag varit där. Att plötsligt bli lämnad kvar. Med saknad och rädsla.

Min väg har korsat en annans väg, som också har mött det ofattbara. Att förlora en nära, en trygg hand i mörkret. En del av sig själv, det viktigaste. Min väg har så sakteligen planats. Jag börjar förstå vart jag ska och varifrån jag kommit. Jag önskar hon snart får känna så... KRAM!!


/Lovisa

I helgen firade vi sambons fina mormor. 90 år fyllde hon. Tänk va, 90 levda år. Det svindlar lite för mig. Tänk att få leva i 90 år. Med allt vad det innebär. Jag tror nog att jag vill det med. Det önskar jag mig. 90 fina år tack! Minst.

/Annika

Nyss var jag ju där. I Kaliforninen. En resa vi drömt om. Och jag måste tillbaka. Det måste jag.

/Annika

Den underbara kreationen av Astrid Lindgren, och kanske framförallt underbara Inger Nillson i barnfilmerna från sjuttiotalet. Jag identifierade mig med Pippi när jag själv var barn, kanske också nu när det sägs att jag är vuxen.

Hon var tuff och självständig. Tokig och burdus. Pippis mamma, liksom min var i himlen och på den tiden trodde jag minsann att min far va sjökapten. Ärligt! Fram till ett hemligt bankfack med ett stycke sanningspapper, trodde jag att så var fallet. Och jag var stolt över det.
-Min mamma är död och min pappa är sjörövare från Finland, upplyste jag stolt.
Och så hällde jag bullar på bordet och tvättade sovrumsgolvet med borstar på fötterna. Omedvetet inspirerat. Och fullkomligen normalt. Och på den vägen har det fortsatt. Jag är inte så knusslig. Saker och ting behöver inte vara så rätt och riktigt. Framförallt inte normalt. Jag älskar Pippis dampighet och impulsivitet, kanske för det gör mina egna liknande sidor okejade. Jag älskar hennes förstora skor och hennes uppkäftighet. -Kom in eller stå kvar, mig kvittar det!




Nu har stora ungen min förälskat sig i Pippis busighet och tokigheter. Vi tycker Pippi är ball och stark. Och väldans snäll. Vi hejjar på när Pippi kastar upp mobbar-Benke i trädet och igår önskade vi att hon var vår kompis. Och stora ungen min konstaterade att min mamma och hennes mamma ju är tillsammans. Kanske är Pippi vår kompis ändå, tyckte vi. Om hon funnits på riktigt, kanske.


/Lovisa

Jag har, inte helt oväntat, blivit rätt så nostalgisk sen jag fick barn. Eller rättare sagt ännu mer nostalgisk än jag redan var. På gott och ont. Tänker mycket på min egen barndoms somrar. De svettiga bilresorna norrut. I den guldrostiga Forden. Till pappas myggtäta och sävligt vänliga lilla hemby. Pyramidformad festis i baksätet utan bilbältet på. Åksjukan såklart, men också det lugna skvalet från bilradion och renarna vid vägkanten som virrat bort sig och stoppade trafiken en stund. Så spännande tyckte vi barn.

Och sen resorna söderut. Till huvudstaden. Till huset som jag bor i nu. Skansen och fika i korg vid alla slotten runt Mälaren. Ihopfällbara solstolar och bord. Morfar som berättar och berättar och berättar om allt han ser. Och vi ser ju annat. Barnsaker. Men säger inget om det. Han vet bäst tror vi. Om vuxensaker.

Mina minnen är oftast fina. Och fula ibland. Som det ska vara. Och sen tänker jag att det är nu ungens minnen av sommaren formas. Och jag blir glad, mest glad, men lite ledsen på samma gång. Det går så fort. Allting.

/Annika

/Lovisa