....livet! Plötsligt finns det inte längre där. Någon går förlorad och lämnar oss trasiga kvar. På min väg genom livet har jag varit där. Att plötsligt bli lämnad kvar. Med saknad och rädsla.

Min väg har korsat en annans väg, som också har mött det ofattbara. Att förlora en nära, en trygg hand i mörkret. En del av sig själv, det viktigaste. Min väg har så sakteligen planats. Jag börjar förstå vart jag ska och varifrån jag kommit. Jag önskar hon snart får känna så... KRAM!!


/Lovisa