det där ljuva. Det fina, varma, fria. Jag njuter av mitt kaffe om morgonen. Jag kryssar mellan olika projekt och har ständigt färg på armar och ben. Icke att förglömma i mitt trassliga barr.

Jag njuter och jag våndas. Ni har hört mitt tjat förrut. Våndas över att det ska ta slut. För jag lever för sommaren, det gör jag. Andra delen av året står jag bara ut. Kan glädjas av ett pulkaåk nån kväll, och att få elda i kaminen men annars så svär jag mest över kylan och snön. Som för att bilen inte startar och mörkret morgon till kväll. Den är vacker att se på om dagen, innifrån genom ett fönster. Den glädjer barnen, det gör den. Men det är också allt för mig.

Nu är jag här och nu. I sommarsverige. I Lyckebo. I växlande molnighet. I sol. I regn.

I huvudet bränns verkligheten som kommit i kapp. Dörrar som öppnats, som kanske borde fått vara stängda. Nya tankar som intar huvudet. Trött, glad, melankolisk och rädd.

/Lovisa