har en bästa vän. En vän som han legat bredvid på en filt som bäbis. Som han busat och lekt med och som han gått på förskola med. Som syskon har de fajtats och kramats. När vi flyttade från storstaden var det separationen dem emellan som var störst. Längtan och saknad. Och alltid samma enkelhet och glädje vid mötena. Nu hade det gått alldeles för lång tid sen senast. Och det lystrade i min unges ögon när han fick veta att vännen hans skulle komma. Och när de möttes gick de fort emot varandra, tittade på varandra, tills en sa "men hörru" och den andra nåt i stil med "men du rå", och sen var leken igång. Fina fina ungar. Sju år ska de fylla och snart börjar de första klass. Båda två, men på olika håll.







/Lovisa