Jag har, inte helt oväntat, blivit rätt så nostalgisk sen jag fick barn. Eller rättare sagt ännu mer nostalgisk än jag redan var. På gott och ont. Tänker mycket på min egen barndoms somrar. De svettiga bilresorna norrut. I den guldrostiga Forden. Till pappas myggtäta och sävligt vänliga lilla hemby. Pyramidformad festis i baksätet utan bilbältet på. Åksjukan såklart, men också det lugna skvalet från bilradion och renarna vid vägkanten som virrat bort sig och stoppade trafiken en stund. Så spännande tyckte vi barn.

Och sen resorna söderut. Till huvudstaden. Till huset som jag bor i nu. Skansen och fika i korg vid alla slotten runt Mälaren. Ihopfällbara solstolar och bord. Morfar som berättar och berättar och berättar om allt han ser. Och vi ser ju annat. Barnsaker. Men säger inget om det. Han vet bäst tror vi. Om vuxensaker.

Mina minnen är oftast fina. Och fula ibland. Som det ska vara. Och sen tänker jag att det är nu ungens minnen av sommaren formas. Och jag blir glad, mest glad, men lite ledsen på samma gång. Det går så fort. Allting.

/Annika