om böckernas betydelse

Något som jag faktiskt inte bortprioriterar dessa dimmiga hemma-med-bebis-dagar är böckerna. Romanerna. För är det något som får mig att må så bra (och så dåligt - på ett bra sätt, ett omvälvande sätt) så är det att få läsa. Helst en riktigt bra bok såklart. Jag lever liksom inte på riktigt om jag inte hinner läsa. Senast tog jag mig an Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Ah, vad jag tyckte om den. Det lite torra språket. Sorgen. De galna tankarna. Det nya livet som kommer efter sorg. Den hade legat länge i romaner-jag-ska-läsa-snart-högen och så var det dags. Några kvällars läsning och nu finns den i mitt hjärta. Fint så. Undrar vad nästa bokupplevelse ska bli. Lutar åt Jonathan Franzens Freedom. Vad tycker ni? Några andra måste-läsa-upplevelser ni vill att jag ska få vara med om? Ni har ju tipsat så bra förr!

/Annika

en liten craving

Så här vill jag börja varje morgon nu. För jag har helt snöat in på croissants. Ju smörigare desto bättre. ICA:s nybakta vinner än så länge. Lite otippat. Men jag har ju provat en del olika sorter. Runt om i Stockholm. Och så kaffet till såklart. Själva combon är oslagbar.

Böcker har jag ju alltid en craving efter. Det vet ju ni som hängt med här ett tag. Just nu läser jag Glitterscenen av Monika Fagerholm. Satan vad den kvinnan skriver bra. Jag kastar mina egna författardrömmar i sjön när jag läser henne. För hur ska jag någonsin kunna. Få ihop orden så där. Så de blir skimrande magiska och fulla av liv? Äsch. Jag ska nog banne mig försöka ändå. Någon gång. Skriva den där boken. Få det gjort. Och kaffe med croissant känns som verklig författarföda, eller hur? Så jag kanske är på rätt väg.

/Annika


Att köra och att läsa



Jag kommer spendera en hel del i bilen framöver. Tre dagar i veckan tar jag Lupon mellan hufvudstaden och vishan. Till bilen har jag inhandlat en bilstero som jag med lite knix kopplar till min Samsung Crap-phone. Högtalarna sprakar och har sig lite granna och ska tids nog röstas ut, men än så länge får de duga.



Och så var det tiden. Som ska fyllas. Två timmar om dagen, tre dagar i veckan. Jag tänker P3 och jag tänker underbar svensk reggae och Håkan Hellström. Men så tänker jag också talböcker. Liksom förena nytta med nöje. Köra bil OCH "läsa" böcker!

Jag har fått ihop några talböcker jag ska lyssna på. Här kommer startfemman...( 2,5 av böckerna har jag redan läst, gissa vilka...)



*    Mig äger ingen  av Åsa Linderborg läst av Katarina Ewerlöf
*    Jack Ulf Lundell inläst av Jonas Karlsson
*    Det andra könet Simone de Beauvoir
*    Det andra målet & Den perfekta vännen av Jonas Karlsson (också inläst av Jonas själv)

Vilka böcker ska jag komplettera med minne månne? Jag har gott om tid minsann. Till att läsa.

/Lovisa

ps. Jag väntar även på att en alldeles speciell ljudbok ska laddas ner... Ett stycke självhjälpsbok minsann. Mindfulness, lyder rubriken och det är kanske nåt för mig har jag förstått.....


årets sommarläsning

Nu är det dags att bunkra upp med böcker inför långa kalendertomma sommardagar. Pappa skickade "Kärleken i Julia Anderssons liv" av Åsa Moberg till mig. Ni vet, han är med i tusen olika bokklubbar som har en tendens att skicka ut boknyheter snabbare än pappa hinner gå till brevlådan. Nåja, jag blev glad. Jag tror den passar mig. Men mer då? Förra sommarens lista såg ut så här. I år ska jag nog ta mig an så vitt skilda böcker som "Mitt liv som hund" av Reidar Jönsson och den på senare tid galet omskrivna "Min kamp" av Karl Ove Knausgård. Eller "Min kamp" verkar sjukt pretto förresten, vet inte om jag bryr mig om ännu en livskrisande mansberättelse. Vi får se. Har ni några andra lästips till mig?

/Annika


våga vara din egen Dolly!

Jag älskar att gå på bio. Helst mitt på dagen. Helt själv. Konstigt tycker vissa. Helt underbart tycker jag.

Förra veckan när jag kände mig lite nere hamnade jag på dokumentärfilmen Jag är min egen Dolly Parton. Klockan 12.30 en helt vanlig grå marsonsdag. Tack bioguden säger jag. Filmen, som egentligen inte har så mycket med Dolly att göra, kretsar kring fem både kända och halvkända sångerskor och deras en-hyllning-till Dolly-turné men framförallt dissikerar den deras just-nu-i-livet-situationer. Och jag älskart! För insikten om att alla människor har det lite skit tröstar mig. Även sådana som Cardigans-Nina, som man tycker är så sablarna snygg, perfekt och löjligt framgångsrik, är tyngd av olika livsproblem och i filmen pratar hon naket och öppet om den ofrivilliga barnlösheten och livmoderscancern. Att ha det lite skit tillhör ju liksom livet. Alla har det lite skit ibland. Och tänk att det kan fungera så trösterikt för mig. Jag som alltid jämför mig med andra (bloggvärlden är hemsk att vistas i på så sätt), alltid tittar längtansfullt på det gröna gräset på andra sidan och suckar och försöker ändra, fixa och trixa mig själv tills jag inte vet vad jag egentligen vill längre. Jag behöver bli påmind ibland. Om att alla har det så mer eller mindre. Har det lite skit alltså.

Så mitt i min lilla kris så var det som att det var meningen (även om jag inte riktigt tror på just meningar med saker och ting) att jag skulle hamna på denna underbara lilla pärla och bli lite så där kvasiupplyst. Få det inbankat i huvudet, perfekta liv finns inte! Så det så.

/Annika

Loranga Masarin & Dartanjang



Underbara underbara bok av Barbro Lindgren. Underbara ljudkasett inläst av Toiwo Pawlo. Underbara film regisserad av Igor Veysgtagin (men helt fantastisk musik!!! som en underbar version av Arne Qvicks Rosen.)




Ett måste för alla vuxna och barn.



Så fantastiskt befriande och anarkistisk, obstinat och queer. Loranga som inte vill förstöra sina bästa år med att arbeta (vem skulle då leka med Masarin hela dagarna?), Masarin som inte går i skolan (för han är ju sååå liten) utan spelar hockey med bullar och äter glass med kaviar tillsammans med sin far. Och så helsnurriga hypokondrikern Dartanjang som byter skepnad lite hit och dit. Ena dagen rörmokare, andra dagen målare.

Ja ni hör ju! Ni som inte trätt in i Lorangas underbara värld. GÖR DET!!




/Lovisa

Läs Liv Strömqvist!


Jag kanske har tjatat om det förr, men herregud ni bara måste läsa Liv Strömqvists seriealbum Einsteins fru och Prins Charles känsla. Ingen beskriver den ojämställda värld vi lever i, både i nutid och dåtid, så bra som Liv och hon gör slarvsylta av idén om den romantiska kärleken och konstruktionen kärnfamilj. befriande tycker jag. Jag säger bara LÄS! Vore fasiken något för gymnasieskolorna också, som ett komplement till alla trista och upprepande samhälls- och historieböcker.

/Annika

Vems bästa film?

Jo ungens! Ville bara tipsa om att Stina Wirséns underbara Vem-böcker finns som små filmer och kan beskådas av stora och små på SVT-play, här! Min unge älskar dem, vi ser dem om och om igen. Den fenomenala berättarrösten görs förresten av Gunnar Bolin, känd radioprofil. Underbart som sagt!

/Annika & ungen

boktok


Jag är inne i en sådan där riktig läsperiod igen. Bästa stunden på dagen är när jag får sätta på mig raggsockorna, hälla upp kaffet, slänga benen över fåtöljkanten och sjunka in i en av de romaner som ligger och väntar i stringhyllan. Den här tiden på året liksom inbjuder till att drömma sig bort och jag gör det så gärna. Just nu med:

1. Sofi Oksanens Utrensning. Jag säger bara herregud så bra. Hur är det möjligt att skriva en så mångbottnad roman som dessutom är spännande och innehåller några av de mest intressanta litterära gestalter jag mött på senare år. Läs!!!

2. Alice Munros Nära hem. Har precis börjat på denna hyllade novellsamling och är redan fast. Och så undrar jag varför jag redan i första novellen identifierar mig så mycket med människor runt 45? Jag tar som vanligt ut alla åldrar i förskott, måste sluta med det. Men läser ändå klart.

3. Markus Zusaks Boktjuven. En bok som folk verkar har mycket delade åsikter om. En vän sa att det var bland det bästa hon läst, en läsare här tipsade om den i somras och en annan vän sa att den bara är sentimentalt dravel. Ska bli spännade att se vad jag tycker.

4. Doris Lessing Våldets barn-svit. Har just läst första delen Martha och kanske inte blev så där superengagerad, men ska absolut ge de andra delarna en chans. Nobelprisläsning.

5. Jonathan Safran Foers Eating Animals. En bok om vegetarianism och den sjuka köttindustrin. Antagligen kommer jag att älska den.

Har ni fler lästips till mig? Ös på.
/Annika

Underbara Tove på SVT-play!

Just nu finns det möjlighet att se den underbara dokumentären från 1968 om Tove Jansson och hur hon lever bohemiskt ö-liv i finska skärgården tillsammans med sin älskade på SVT-play, här!!

Jag vill ju också bo på en ö, röka cigaretter (synd att det inte är så bra för hälsan), dricka vodka (inte heller bra för hälsan), dra upp båten under rådande storm (helt ok för hälsan) och dansa jazzigt med min katt. Å andra sidan blev Tove nästan 87 år gammal så så farligt kanske det inte är att röka och dricka vodka? Hur som helst, se denna dokumentär! Själv ska jag se den så många gånger det bara går innan den tas bort, tror jag har en månad på mig. Och ni, skippa gärna introt där en kladdig Arne Weise intervjuar Margareta Strömstedt (som gjort filmen), förutom historien om hur Maggan lyckades övertala Tove att få göra filmen så är Arne mest bara jobbig och tja, kanske lite full? På vodka månne?

/Annika


Boksommar


Det är något magiskt med att läsa böcker. Och framförallt på sommaren. Läsa utomhus, i skuggan, med en kopp kaffe och bulle helst, i flera långa timmar. Varje vår väljer jag ut några böcker (ur min fina Bruno Mathsson-bokhylla som jag turligen fick ärva med huset) som ska göra min boksommar. Ibland hinner jag inte läsa alla, men oftast hinner jag läsa fler än planerat. För jag plöjer böckerna, lever mig in och mitt liv skulle vara så tomt utan alla de världar som mina böcker målar upp. Jag läser såklart massor resten av året också, men det är något alldeles speciellt på sommaren då man är ledig och inget jobb ska skötas och alla uppsatser ligger i dvala i väntan på höstterminen.

I sommar ska jag bland annat ta mig an dessa fem böcker:

"Presidentens hustru" av Curtis Sittenfeld

"Darling river" av Sara Stridsberg (som jag har längtat!)

"Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist

"De fattiga i Lodz" av Steve Sem-Sandberg

och något av Kerstin Thorvall tror jag, helt missat hennes författarskap

Slänger nog in någon deckare, typ Mons Kallentoft, i det hela också. Har någon annan något boktips för långa lediga sommardagar? Jag gillar högt och lågt och allt där emellan så hit med lite bokförslag!

Annat som jag läser just nu är Maciej Zarembas artiklar om vuxenmobbning i DN just nu. Obligatorisk läsning för alla, här, här och här!

/Annika




We love to boogie

Femåringen och jag tittar på Billy Elliot. En fantastisk fin film om en pojke som inte vill spela fotboll utan hellre vill dansa. Vi tittar på filmen och pratar om att det är dumt att han inte får göra som han vill. Varför ska någon annan bestämma?

Filmen inspirerar min unge till dans. Det finns speciellt en låt som får i gång egentligen vilken unge (eller vuxen) som helst.. T-rex I love to boogie. Try it you´ll like it!

Vi dansar....


 /Lovisa





Niklas Hjulström ger mig tvångssyndrom

Jag har tvångstankar angående skådespelaren Niklas Hjulström. Det grundar sig i hans musikkarriär (läs one hit wonder) från 1997 i gruppen Cue. Men trettonveckors-tracklistelåten ”Burnin”.

Ser jag honom på televisionen eller i en film måste jag sjunga. Till en början nöjde jag mig med att få ur mig ett: ”don´t think i know you, don´t think i ever will”, men det har eskalerat till att jag måste sjunga så mycket av texten som jag minns. Och det är mycket. Det är hela. Så varje gång Hjulström visas i rutan, i typ Stenhuggaren, Beck eller nån annan produktion, sjunger jag.

Och visst jag raljerar väl när jag sjunger Burnin. Men låten är faktiskt ganska bra. Men jag kan inte ta Hjulström på allvar utan att ackompanjera honom med gälla stämmor...

I don't think I know you. Don't think I ever will Am I inlove with you? Well, I don't know still It may sounds strange, but I'm warnin' you. I may not be that nice Maybe, baby, I'm a heartbreaker. Heartbreak. Heart of ice But I'm burnin', burnin' 'Cause you set my soul on fire Girl, I don't know what I'll do Cause I'm burnin', I'm burnin' I'm burnin' with desire Yes, I'm burnin' And it's all because of you We can't be together. I'm not that kind of guy I'll be gone and lost forever. And you won't know why Don't get me wrong, I'm only warnin' you. You'll be on your own Maybe, baby I'm a heartbreaker. Heartbreaker. Heart of stone But I'm burnin', burnin' 'Cause you set my soul on fire Girl, I don't know what I'll do 'Cause I'm burnin', I'm burnin' I'm burnin' with desire Yes, I'm burnin' And it's all because of you Because of you



Vem eller vad ger dig tvångssyndrom?

/Lovisa


I love dokumentärer


Apropå att jag gillar TV-serier så har jag också snöat in på SVT-plays otroligt breda utbud. Framförallt gillar jag dokumentärerna. Igår såg jag en väldigt skakande och välgjord dokumentär om lobotomi under mitten av 1900-talet fram till idag i Sverige, "Det vita snittet". Gjord av en Sundsvallpåg faktiskt, Måns Berthas, så blev lite lokalpatriotiskt stolt.

Orkar man inte med någon tung dokumentär rekommenderar jag Succéduon med Anders och Måns. Alla avsnitt som hittills visats finns på SVT-play så mitt tips är att köra ett maraton. Jag har inte direkt fastnat för dom innan, men denna nya serie är briljant skämskudde-humor när den är som bäst. En svensk variant på Larry Davids "Curb your enthusiasm". Typ. Förresten är det tur att jag skriver detta och inte till exempel pratar i radio för ordet "enthusiasm" kan jag fan inte få till uttalsmässigt.

I alla fall. Skit i snöstormen där ute, bädda ner dig i sängen med datorn och logga in på SVT-play. Cause you´re worth it!

/Annika

p.s Fotot har jag tyvärr inte tagit, men det är rätt schysst tycker jag. Fast egentligen så borde jag ha en bild på massa datorer eftersom jag ser mycket av mina TV-serier på just dataskärm.

I love TV

Periodvis är jag en riktig TV-junkie. Har varit så länge jag minns. Men vissa TV-serier har varit extra speciella, nästan som goda vänner som man saknar väldans när de försvinner. Om ni minns min presentation så utnämnde jag Six feet under till min absoluta favoritserie någonsin och ja apropå god vän så grät jag floder när sista avsnittet klingat ut och mina vänner Claire, Brenda (love Brenda! Jag kallade mig själv för Brenda Chenowith på vissa communities på den tiden), David och Nate inte fanns hos mig mer. Ni hör, nästan lite tragiskt det där, att uppslukas av en TV-serie. Det är ju BARA en TV-serie för guds skull.

Nåja, nästa serie jag uppslukades av var Sopranos. Alltså, jag älskar inte Sopranos men det är tusan i mig en rätt så bra serie. I alla fall när man som jag såg typ fem avsnitt om dagen. Detta var i slutet av min graviditet och jag hade lånat alla boxarna. Snacka om att vara uppslukad (eller kanske förträngde jag den kommande smärtupplevelsen?) av en familjs historia. Jag var nästan lite besatt även om jag som sagt kanske egentligen inte tycker att den platsar ens på topp-5 bästa TV-serierna någonsin.

Och Twin Peaks kära kära Twin Peaks. Såg det första gången när det gick på TV, men var nog lite för ung och dum för att fatta storheten då. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola fick jag chansen att återbekanta mig med serien. Flera år i rad besökte jag skolans Twin Peaks-festival som gick ut på att titta på HELA säsong ett i ett sträck och samtidigt smälla i sig munkar och tusen liter kaffe. Så trevligt. I dagarna har jag och sambon börjat se på Twin Peaks igen. Som sagt, som att återse en gammal god vän.

Seinfeld då. En serie jag alltid kommer att återvända till. Innan boxarna släpptes och det bara gick rykten om att de äntligen skulle komma på DVD så hade jag vid ett flertal tillfällen denna diskussion på krogen: "Om Seinfeld släpps på DVD så kommer ju inte lyckopiller och sånt behövas för då kan man bara slå på ett Seinfeldavsnitt och bli glad igen". Naivt jag vet. Men lite lite sant. I mitt fall i alla fall.

Till sist the Wire, framröstad på flera ställen till världens bästa TV-serie, något jag faktiskt nästan kan hålla med om. Jag började drömma drömmar på Baltimore-knarkslang när vi var som mest besatta av serien. Jag får säga som Omar: "All in the game yo, all in the game".

Ok, ovan TV-serier är ju lite creddiga. Egentligen skulle den här texten kunnat ha handlat om de TV-serier som faktiskt formade mig som barn och tonåring. Storstad (ville vara lika tuff som Camilla!), Beverly Hills (missade inte ett avsnitt!), Melrose place (lite pinsamt), Vänner (ville bo i NY) och framförallt My So-Called Life (med Claire Danes och Jared Letho, någon som minns? Jag var käääär i båda). Men det tar vi en annan gång.

Vilka TV-serier har format era liv?

/Annika

 


Guldbaggen schmuldbaggen

Förresten är jag lite upprörd över att ”Mammut” blivit helt utan Gulbaggenominering i år. Den var ju en fantastiskt bra film. Och viktig. Å andra sidan har jag svårt att ta Guldbaggepriset på allvar sedan de delade ut Guldbagge för bästa film till ”Förortsungar” år 2007. Inte för att den är så dåligt men hallå! Om jag inte missminner mig var det också samma år som juryn totalt ignorerade en av 00-talets bästa svenska filmer, ”Farväl Falkenberg”.

Ja det här blev jag lite upprörd över. Mycket upprörd kan man bli över andra viktigare saker.

/ Annika


Loranga, Masarin och Dartanjang



Jag och min unge älskar att kolla på filmen ”Loranga, Masarin och Dartanjang” just nu. Säkert av helt olika anledningar, ungen gillar tigrarna som bor i ladan medan jag gillar dialogen.

Den är ju en bok från början, skriven av Barbro Lindgren. Alltså hon måste ha rökt på eller något skoj när hon skrev den, den är totalflippad. Pappan Loranga flaxar omkring med en blommig tehuva på huvudet och vill inte annat än vinna över den snälla sonen Masarin i alla konstiga tävlingar de kan hitta på. Till frukost äter de bullar och spelar sedan hockey inomhus med bullen de inte orkar äta upp. Till lunch blir det såklart glass med kaviar och sover gör man under köksbordet när gårdens giraff ätit upp sängarna. Helst till tonerna av popmusik. Farfar Dartanjang är så senil (antar jag) att han byter yrke och personlighet flera gånger om dagen, med mycket varierande resultat. Ja ni hör, det går inte att beskriva, jag kan bara rekommendera alla att se den. Och läs boken! En bonus är att Gösta Ekman gör Dartanjangs röst i filmen, det kan ju bara bli bra.

Mitt absoluta favoritcitat från filmen är då Loranga får frågan om han inte ska ta och skaffa sig ett jobb, han är ju ändå vuxen. ”Ska JAG ta ett arbete och förstöra mina bästa år? Vem ska då vara hemma och leka med Masarin?” svarar han förskräckt. Underbart tycker jag, det tilltalar mig något enormt det där med att förstöra sina bästa år. Undrar varför?

Tack Lovisa för att du tipsade om den! /Annika


RSS 2.0