Periodvis är jag en riktig TV-junkie. Har varit så länge jag minns. Men vissa TV-serier har varit extra speciella, nästan som goda vänner som man saknar väldans när de försvinner. Om ni minns min presentation så utnämnde jag Six feet under till min absoluta favoritserie någonsin och ja apropå god vän så grät jag floder när sista avsnittet klingat ut och mina vänner Claire, Brenda (love Brenda! Jag kallade mig själv för Brenda Chenowith på vissa communities på den tiden), David och Nate inte fanns hos mig mer. Ni hör, nästan lite tragiskt det där, att uppslukas av en TV-serie. Det är ju BARA en TV-serie för guds skull.

Nåja, nästa serie jag uppslukades av var Sopranos. Alltså, jag älskar inte Sopranos men det är tusan i mig en rätt så bra serie. I alla fall när man som jag såg typ fem avsnitt om dagen. Detta var i slutet av min graviditet och jag hade lånat alla boxarna. Snacka om att vara uppslukad (eller kanske förträngde jag den kommande smärtupplevelsen?) av en familjs historia. Jag var nästan lite besatt även om jag som sagt kanske egentligen inte tycker att den platsar ens på topp-5 bästa TV-serierna någonsin.

Och Twin Peaks kära kära Twin Peaks. Såg det första gången när det gick på TV, men var nog lite för ung och dum för att fatta storheten då. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola fick jag chansen att återbekanta mig med serien. Flera år i rad besökte jag skolans Twin Peaks-festival som gick ut på att titta på HELA säsong ett i ett sträck och samtidigt smälla i sig munkar och tusen liter kaffe. Så trevligt. I dagarna har jag och sambon börjat se på Twin Peaks igen. Som sagt, som att återse en gammal god vän.

Seinfeld då. En serie jag alltid kommer att återvända till. Innan boxarna släpptes och det bara gick rykten om att de äntligen skulle komma på DVD så hade jag vid ett flertal tillfällen denna diskussion på krogen: "Om Seinfeld släpps på DVD så kommer ju inte lyckopiller och sånt behövas för då kan man bara slå på ett Seinfeldavsnitt och bli glad igen". Naivt jag vet. Men lite lite sant. I mitt fall i alla fall.

Till sist the Wire, framröstad på flera ställen till världens bästa TV-serie, något jag faktiskt nästan kan hålla med om. Jag började drömma drömmar på Baltimore-knarkslang när vi var som mest besatta av serien. Jag får säga som Omar: "All in the game yo, all in the game".

Ok, ovan TV-serier är ju lite creddiga. Egentligen skulle den här texten kunnat ha handlat om de TV-serier som faktiskt formade mig som barn och tonåring. Storstad (ville vara lika tuff som Camilla!), Beverly Hills (missade inte ett avsnitt!), Melrose place (lite pinsamt), Vänner (ville bo i NY) och framförallt My So-Called Life (med Claire Danes och Jared Letho, någon som minns? Jag var käääär i båda). Men det tar vi en annan gång.

Vilka TV-serier har format era liv?

/Annika