min morfars tårar


Lukten av stål och metall får mig att tänka på min morfar. Han var smed och smidde både konstnärligt och nyttoföremål. Han var för snäll för att ta betalt, utan smidde ljusstakar åt höger och vänster.  Inte skulle han ta betalt. Inte kunde han. Han smidde åt mig, en Barbiesäng med snirkliga detaljer, en himmelsäng som han sprayade med  guld. Var den är idag, vet jag inte. Men säkert hade mina ungar lekt med den om det funnits.

Min morfar hade väldans lätt till tårar. Där vi satt uppkrupna i en kant av vår gråmelerade hörnsoffa, såg jag ibland hur hans ögon tårades. Han kanske tyckte något var så fint, som att se lyckliga slut eller något förskräckligt sorgligt med död eller motgång. Det tårades ofta i hans blå ögon. Efter starroperationen dolde inte några glasögon hans ljusa blå. Och tårarna, och snörvlet, och "äsch det är inget".
Han såg på Bingolotto utan lott för att han ju tyckte det var så fint att se när de vinner. Och så grät han några tårar och log.

Nu är det jag som tåras av det ena och det andra. Åt barn som sjunger, åt vänlighet och omsorg. Åt en bil som kör åt sidan för ambulanser (ja bannemig blir jag rörd även åt detta, som ju är lag...) åt högt och lågt, åt världens hemskheter och åt hjältar och aktivister. Det var väl nåt som gick i släkten antar jag....

/Lovisa

min morfars viktiga noteringar

noterade alltid in viktigheter med sina präntade versaler i almenackan hans.








/Lovisa

Min morfar och jag - del 8



När jag var sjuk som barn trampade morfar till Domus för att köpa "matmedicin", såsom nyponsoppa, rostbröd och apelsinmarmelad, sockerdricka och glass. Kanske köpte han en Bamsetidning till mig och med åren kanske en "Okej".

Ivart fall klampade morfar trappan upp och ner med brickan fylld med rostat bröd och sockerdricka och jag, blev kurerad i min säng. Med filten närmast kroppen och med täcket uppepå fick jag hålla mig varm och vänta ut sjukan. Kanske en förskylning eller halsfluss. Inget allvarligt, men med den finaste av omsorg.

Nu är jag sjuk och jag är vuxen. Och morfar min har fullt upp med att steka pannkakor till alla uppe i himlen, så jag är själv. Ungarna mina skjutsade jag till förskola och skola, sedan kröp jag ner här i sängen för att kureras.

En bricka fick jag med mig upp, med kaffe och juice och en smörgås. Inget rostbröd och ingen nyponsoppa, kaffet är kallt och jag råkade också välta en finfin mjölksnipa som ligger kvar där nere på köksgolvet i tusen delar. Jag ids inte plocka upp den nu. Man är så förbaskat ömklig emellanåt. Och morfar är så långt borta.

Lovisa

Min morfar och jag - del 7



Min morfar tyckte om att se på Western och Hem till gården. Han spelade ibland Bingolotto men kunde också se på det för att han ju tyckte om att se folk vinna. Där satt han i soffan i sina mörkblå jeans med sitt egenhändigt nitade läderskärp. Ibland fortfarande med microklubbens förkläde på.

Jag for runt som den rastlösa unge jag var. Målade plötsligt om vardagsrumsmöbeln med vit väggfärg. Den var så dassig tyckte jag. Jag var så slarvig, tyckte morfar. En dag sa han till mig att läsa Dumás Tre musketörerna, mamma hade köpt 24 böcker. De plöjde jag igenom fastän jag nog var alldeles för liten för att förstå dem. Jag kunde sitta raktuppochner i rummet och läsa, medan barndomskompisen Sofia satt bredvid och gjorde mig sällskap. Hon hade ingen lust att läsa nåt. Ibland bad jag henne komma tidigt på morgonen för att väcka mig. Hon bodde en två dörrar ifrån mig och så satt hon där på golvet och log när jag vaknade. -Jag vågade inte väcka dig, kunde hon säga.

En gång trodde vi oss bli jagade av en älg, Fia och jag. Fast i själva verket sprang älgen jämte oss, lika rädd den. Upp för kullen sprang vi och över kullerstenarna och in i varsin dörr. Fia låste sin.

Det var fint att vara barn. Han var fin min morfar, hon var fin Sofia.

/Lovisa


Min morfar och jag - del 6


Min morfar och jag tog taxi ut till Lyckebo. Vi packade in oss i bilen med ett par fyllda matkassar. Mest sannolikt innehållandes tortellini och rostbröd. Sånt som jag tyckte bäst om. Och självfallet ingredienser till pannkakor och kanske en dunk med BOBs apelsinkoncentrat.  Taxifärden tog knappa 15 minuter.

Väl framme pysslade morfar i snickarboden och jag organiserade i lekstugan. För det var nog det jag tyckte bäst om. Att slita ut allt därinne för att ställa de små möblerna på andra sätt och vis. Ibland fick jag post i den lilla gröna brevlådan på dörren. Morfar skickade mig små fina brev att läsa.

När det var dags att äta slog morfar ett par gånger i triangeln som hängde vid köksdörren. Jag kanske inte sprang dit direkt men efter ett par klingochklong kom jag nog springandes.

På kvällen satt vi på de gröna bänkarna i den inglasade terassen och räknade bilar på 55:an. Kanske valde jag blå, då det var min finaste färg. Kanske valde morfar en färg som han visste att det fanns många bilar som hade. Eller också så valde han någon ovanlig färg för att låta mig vinna.

Nu går jag här i Lyckebo och inandas sommar och ledighet. Jag visar mina ungar smultronställen och stoppar de små gudomliga bären i deras små munnar istället för min egen. Jag plockar blommor och sätter i vaser. Jag trampar på kottar och svär en smula och vi hoppar genom vattenspridaren, femåringen och jag. Och han tycker det är lika fantastiskt som jag alltid tyckt. Och vi vill aldrig åka hem.

/Lovisa

runt kvarteret där vi bor...


..går det en farbror med rullator. Han går där minst en tur om dagen. Vid våran trädgårdshörna stannar han till och morsar. Vinkar lite nonchalant för att sedan fråga något lite käckt och trevligt. "Är ni ute och motionerar?", "Gör solen dig gott?", eller något liknande. Stora ungen konstaterar när farbrorn lunkat vidare, att nu känner vi en till farbror. Det är fint. Ungen samlar på känningar.

Och det riktigt fina med farbrorn är att han slänger sig med uttryck och svordomar som så väl påminner om min fina morfar. "Inte fan kan man sitta inne hela dagen" ler han och pekar på sin höft som är stel och behöver värmas upp. Han går varje dag och han vet vilken väg han går, men "inte fan vet han hur långt det är inte, han bara går". "Blir han trött, säger han, kan han ju sätta sig på rullatorn". Han klappar vänligt på sittplattan.

Min morfar fick en gång låna en rullator från sjukhuset när han gjort illa benet. Men han vägrade använda den. Istället tryckte han in den i ett hörn i rummet hans. Bredvid den raspande motionscykeln och den knastrande polisradion. Liksom att panta burkar tyckte han nog att det var lite pinsamt. Han var ingen gubbe med rullator, han cyklade ju.

Men den här farbrorn tycks stolt över sin rullator. Och det är fint att ha honom gåendes här. När vi utbytt ett par meningar tar han plötsligt fart och går iväg. Slutpratat. En nonchalant men vänlig hejdå-vink med ena handen i öronhöjd, med ryggen vänd emot oss. Mors och Goodbye. Jag vill fråga vad han heter... det får bli nästa sväng.

/Lovisa

Min morfar och jag - del 5

Folk tyckte att min morfar behövde hjälp med städning när jag var liten. Inte så att det var speciellt stökigt eller att han uttryckte behov av hjälp. Utan nog mer att han var en äldre man och ansågs därmed oduglig till att städa. Och att det skulle vara rent och snyggt där en liten flicka skulle bo. 

Men städa gjorde han, varje tisdag innan hemtjänsten kom för att dammsuga, såg han till att städa radhuslägenheten. Precis som att han diskade tallrikar och bestick innan han placerade dem i diskmaskinen. Det skulle ju inte vara stökigt när flickorna kom (för det var bara flickor, nåja vissa var tanter, men morfar kallade de ändock snällt för flickor) och han tyckte inte diskmaskinen diskade rent. När flickorna kom drog han istället skämt och bjöd på kaffe, för det fanns ju inte så mycket att städa. Efter en tid kom inte flickorna mer. Morfar fortsatte att städa och jag fortsatte stöka till. Det var som vanligt igen.

/Lovisa

/Lovisa

Min morfar och jag - del 4

 

Vi hade katt, morfar och jag. En svart bondkatt som vi döpte Sessan, den andra Sessan som morfar haft. På mornarna satt morfar vid köksbordet och läste Enköpingsposten. Katten låg utsträckt framför honom på den uppslagna tidningen. Morfar klappade den spinnande mjuka och läste runt henne. Han hade inte mage att putta bort henne, hon var ju så fin.

Varje morgon åt morfar havregrynsgröt som han kokat i en kastrull på spisen. En portion till honom. Kastrullen fyllde han sedan med kallt vatten för att lösa upp det som fastnat, och så ställde han ner den till Sessan som sörplade i sig grötvattnet.

Min morfars lever blev helt invaderad av cancer. Helt utan förvarning var den bara där. En kort tid efter morfars död, kom Sessan till honom i himlen. Också hon med cancer i kroppen. Det var fint på nåt sätt.

 /Lovisa


Min morfar och jag - del 3



Morfar vägrade att panta burkar. Jag tyckte det var bra för då fick jag ju lite pengar. Jag kunde hyra SEGA Megadrive och nåt spel. Köpa ätbart papper, eller spela arkadspel i butricksaffären på Ågatan. Tores kompis Allan lämnade alltid sina burkar till mig. Det brukade bli en kasse full. När morfar och jag en gång tillsammans cyklade till Domus tappade jag papperskassen fylld av burkar från pakethållaren. De rullade ut över Ågatan med ett väldans kras. Morfar tyckte det var pinsamt tror jag, för han cyklade vidare. Kanske skämdes han över alla ölburkar. Tänk om folk skulle tro att de var hans. Jag skämdes också lite. Men plockade snabbt upp burkarna och trampade ifatt morfar som flinade när han såg mig.

Tore sparade alltid plastpåsarna från affären. Omsorgsfullt snurrade han ihop dem till en liten korv och trädde en gummisnodd runt dem. Sedan förvarade han dem i en djup utdragslåda i köket. Det fanns de som tyckte det verkade onödigt att spara alla dessa kassar men morfar tyckte det var bra att ha en liten påsknippe med sig i fickan när han skulle åka och handla mat. Jag skämdes lite över att han bar kassen med sig till affären. Det kändes snålt på nåt vis. Eller fattigt. Men idag är jag stolt över min morfar och hans återanvändning.

/Lovisa


Min morfar och jag - del 2

Min morfar skrev alltid med kantiga versaler. Det han skrev var hur man bakade vita pepparkakor eller andra goda matbröd, eller bevingade ord från kalendrar eller fakta som han hört på radion. Hans stora bokstäver gjorde det trångt för de sista orden i recepten att få plats på de små lapparna. Han liksom präntade in bokstäverna till ord utan någon brådska. Skrev gjorde han på baksidan av Dagens Dubbel-lappar.

För när det begav sig var det bara vitt på baksidan av spelarken. Morfar tyckte de var bra att använda som komihåglappar där hemma. Han tog buntvis med sig hem när han varit nere och hängt på Domus. För om Tore inte var hemma, hade han cyklat ner till Domus. Det var där han träffade kompisar och stod och skrattade och skämtade med damerna i kassan.

Han cyklade jämt, Tore. Till Domus för att spela på dubbeln upp till köpcentret på stan för omväxlings skull eller motionscyklade till Bredsand. Tore hade en ljusblå damcykel som knarrade för varje tramptag. Och på styret satt en vit cykelkorg där han körde Domuskassen med mat. Varje dag ställde han  in cykeln i förrådet i radhuslägenheten och det finns fortfarande repor kvar på dörren där på Munksundsgatan från Tores Cresent.

/Lovisa


Min morfar och jag del 1

Morfar Tore slutade röka när han skulle få vårdnaden om mig. Kanske var det ett krav, troligen var det något han inte tyckte var passande.  Han hade förlorat sin fru och sin dotter och ville väl inte också förlora sitt barnbarn. Han ville väl antagligen heller inte att folk skulle prata. Det var nog underligt att en morfar tog hand om en liten femåring. Den sista fimpen låg i det gnisslande badrumsskåpet på nedervårningen på Munksundsgatan 8. Ett litet rum där han om kvällarna tvättade sig. Drog in vatten genom näsan och ut genom munnen. På golvet stod kattlådan med toalettpapper. Sessan behövde ingen kattsand. Hon kissade på pappret och morfar Tore spolade ner det i toaletten. Botten av kattlådan var repig av kattens krafsande.

Jag brukar säga att jag hade både en mor och en far i min morfar. Han var allt för mig. Omgivningen tyckte minsann att jag behövde en kvinnlig förebild och försökte både här och där att få mig att umgås med kvinnor. Jag förstod aldrig vitsen. Jag ville ju vara hemma. Med morfar. Han var min älskade Tore. Och jag var hans jänta.

När jag kom till honom gick han aldrig mer till Systembolaget. Och han drack bara alkohol på jul, nyår, påsk och midsommar. Nubbe till maten bredvid vännen Allan. Långa stunder vid bordet. Jag hade till en början setat mittemot morfar Tore men var snabbt klar med maten och slängde mig ner på golvet med mitt lego. Kvar satt farbröderna bredvid varandra och turades om att berätta anekdoter från förritiden. De åt sill och skålade med Absolut vodka och skrattade emellanåt. En kvarting räckte en högtid. Ofta blev det över. Till maten drack de ett par folköl. Det passade till sillen.

Söndagar var hemska. Jag var så rädd att jag inte skulle somna. Att jag skulle komma försent till skolan. Fast jag aldrig gjort det. Tore skulle aldrig låta mig göra det. Han ropade och ropade tills jag kom upp. Frukost åt jag ingen. Jag var inte så intresserad av mat. Men morfar var orolig att jag var för smal. Kanske rädd vad folk skulle säga. Sköter han inte flickan? En farbror kan inte ta hand om ett barn… Så morfar stekte pannkakor. På morgonen när jag gick upp stod han i köket med sin stora mage under ett förkläde från microvågsreceptklubben och stekte pannkakor. Smeten hade han gjort kvällen innan, den blev godast då. Och det är helt ok med lite gammal mjölk, det blir bara bättre. Jag vet inte om det var sant eller om det var en ursäkt för att hushålla.

 

/Lovisa


RSS 2.0