På bilden ser ni mig, lite suddig men så kan jag nog vara ibland också. Det här är första gången jag bloggar i hela mitt 31-åriga liv så bare with me! Det kan bli sugigt men ärligt talat så tror jag att det kan bli fantastiskt bra! I alla fall för mig och min vän och blogghomie Lovisa.

Hur som helst kanske jag ska säga något kort om mig själv. Jag är snäll och lång och rätt så lat. Jag gillar mjölkchoklad och min egen hembakta vegopizza (recept kommer senare). Jag älskar min unge mer än allt på jorden och jag tycker att ”Six feet under” är den bästa TV-serien någonsin. På Facebook är jag med i en grupp som heter ”I Love Arab Strap’s Music Like it’s My Own Child” men det är bara nästan sant. Ibland har jag svårt att tro på mig själv men just nu är jag inne i ett livs-flow som jag hoppas håller i sig. Länge. Jag är sjuklig norrlandsromantiker och hyser ett hemligt förakt för alla överstylade Stockholmsbor (läs söderbönor) som jag utsätts för varje dag. Ändå bor jag här i huvudstaden och gillar det nog mer än vad jag tror. Någon skulle till och med kunna missta mig för en sådan söderböna om de inte kollar så noga. Snart är jag färdig bibliotekarie efter att ha pluggat i hundra miljarder år. Då ska jag äntligen få slå mig ner i lugn och ro med man och barn och hela heteronormbaletten i mitt fina hus och leva typ lycklig i minst hundra miljarder år till.

Kort och gott så. Att jag gillar vintageprylar, vegomat, Woody Allen-filmer och tokbrinner för miljöfrågor, feminism (nu var det kanske någon som undrar hur jag kan säga att jag gillar Woody Allen och brinna för feminism i samma mening, och ja det är inte alltid helt lätt, mer om det en annan gång) och annat viktigt kommer ni nog fatta med tidens gång. Vi ses! / Annika