Lyckebos skyddsängel
Men utanför auktionskammaren låg hon. Dockan. Som personen som köpt lådan inte ville ha. Utan hade slängt på bordet utanför. Jag placerade henne varsamt i Amazonens baklucka och vi åkte hem. Sedan dess har hon vaktat stugan. Sittande på en trästol och skrämmer de som skrämda ska bli. Vi andra ges trygghet och ro. Med åren och årstiderna har hon dock blivit sliten. Det är nog bara ansiktet, med den lilla röda munnen, som är sig lik.
Who finds her lovely, and who dislike her?
/Lovisa

lapptäckspsykos
Under mina två graviditeter fick jag lapptäckspsykos. Andra får cravings i form av mat eller godis, eller kanske målarfärg och kritor. Jag sydde lapptäcken. Loppisshoppade tyger, blommiga, rutiga, randiga, prickiga...och sydde sydde sydde. Så fort jag kissat på stickan och fått pluss gasade jag loss med symaskinen. Kanske undrade folk, men man kan ju inte med ens se att det blir ett lapptäcke för bebisar.
I somras gick jag igång och sydde rutor till ett stort lapptäcke. Det var inte nog med de små. I går ville jag sy ihop täcket med den loppishoppade filten, för att få ett tjockt härligt överkast. Symaskinen min krånglade så satans mycket att jag tillslut fick sy för hand.
Och det var ju perfekt. Jag har som person väldans svårt att ligga/sitta still utan att göra något mer än att se på film eller TV. Men igår, låg jag nedbäddad under det halvklara överkastet och sydde för hand runt kanterna på det. Kollade på några avsnitt Mad men och låg stilla, typ.
/Lovisa
ps. I vår kommande webshop kommer liknande lapptäcken att finnas till försäljning. Dock bebis-size till en början.
Korset över sängen betyder inte att vi är religösa,
inte alls..
kolla in det gamla inlägget nedan via bilden,
för vidare förklaring...

Finn ett HM-plagg
/Annika
Åh ljuva sommar!
Jag längtar till sommaren nu! Till mina prickiga vintageklänningar och klappriga Has beensskor. Till Conversetider och gula vippiga kjolar. Till ungens varma nybadade kropp i en gulblommig badkappa med dragkedja. På en filt vid sjön i Nabbo eller på bryggan i Mjällnäs. Äta frukost på verandan i Lovisas Lyckebo eller dra i väg med bilen längs Tidernas väg. Snart så.
En sväng på myrorna...

Ljuva ljuva loppis! Tänk så fantastiskt det är att gå runt bland gamla ting och peta och vända och vrida och fundera... Jag kommer alltid hem med en kasse när jag varit på Myrorna. En full och fantastisk och billig sådan.
/Lovisa
Loppis loppis
Jag får helt enkelt hitta nya användningsområden. Kopparna är perfekta till en enkel (eller nästan dubbel) espresso. Till finmiddagen passar de perfekt! Kakfatet får bli lökfat (och sen mandarinfat, nötfat, krusbärsfat, smågodisfat, tomatfat och så vidare...). Och fina krukan får passa mina tékulor som bara tar massa plats i besticklådan ändå. Sådärja!
/Annika
Spontana ickeköp, en slags loppispsykos?
Ibland har det hänt att när jag hittat den där speciella och perfekta prylen, så har jag helt nonchalant lämnat den och gått vidare. Jag vet inte vad det är som sker i kroppen och hjärnan men plötsligt så köper jag den bara inte. Det kan vara att den är för billig, liksom för bra. Flera gånger har jag ångrat mina impulsiva icke-köp och vänt tillbaka till ståndet, butiken, bordet. Och såklart har tingesten redan blivit såld till någon annan med bättre vetande.
Är det någon som känner igen sig? Och är det någon som har en förklaring till detta märkliga beteende? Skriv gärna och berätta....
Exempel på ickeköp som jag ångrat är:
-
Ulf Lundells svårfunna bild- och diktsamling Det är långt mellan lycka och leda från 1981. Hittad på Hötorgets söndagsloppis för en tia. Fick någon slags blackout och köpte den helt enkelt inte. Ångrade mig när vi kommit in i Pub-huset, vände men den var borta. Har sedan dess aldrig sett någon sådan igen.
-
En liten kopp och ett fat i rött och vitt som skulle passa perfekt i sonens kök. Tyckte 40 kronor var för dyrt av någon anledning. Hittad och ignorerad i en loppislada i Bollnäs, i somras när Annika och jag åkte Tidernas väg.
-
En rosamålad hög byrå för en tjuga på Erikshjälpen i Upplands Bro. Hur DUM får man vara? Letar fortfarande efter en bra byrå till sonen att ha sina kläder i.
-
En ljuvlig tavla, 50x70 med ram av guld och holy Jesus som motiv. Färgglad och vacker. Billig var den också. Men jag…. struntade i den… Jag tror till och med att jag sa nåt i stil med att: den där borde jag ju verkligen köpa, i förbifarten. Snart startade bilen och vi lämnade profant staden utan jesu närvaro.
- En fantastisk plastfåtölj. Såg, förälskade mig men fick lov att försaka. Platsbristen gjorde sig påmind. 200:- skulle den kostat...
Jag har för övrigt en efterlysning. När jag var barn hade vi en fantastisk salt och peppar-grunka av plast. Man fyllde på med hela pepparkorn och salt och sedan vred man och fick nymald peppar ifrån den. Ni ser den på bilden nedan tillsammans med min mamma. Någon kanske vill sälja sin till mig?
/Lovisa
Smaken är som baken
Smaken är som baken, sägs det. Och hur fasen är baken? Den kan väl inte vara delad, snarare avskiljd. Och det är just vad smaken är, avskiljd och kanske till och med väsenskild. Det måste vara så. Hur kan det annars finnas folk som trivs med teracottakakel och aprikosa badrumsdetaljer som glatt lever i en sörja av gulnat furu. Och hur kan annars människor med vilje lägga klinkers på hundraåriga tiljor?
När vi var på visningen av vår nuvarande lägenhet förstod jag det där om baken. Om hur spretande åt olika håll den måste vara. Lägenheten, i ett hus byggt på 30-talet, 75 kvadratmeter, spegeldörrar, högt i tak, trägolv och gasspis. - Yes liksom!
Men så tillkom den dåvarande hyresgästens avtryck. Rummen belastades av stora fåtöljer i skinn. Ni vet sådana som går att vinkla till liggande ställning (av någon anledning) och på så vis upptar samma yta som en nittiosäng. Och som grädden på moset eller på samma bana som fåtöljerna, var samtliga strömbrytare och eluttag utbytta. Orginalströmbrytarna från trettiotalet var utbytta till förmån för nya. I kontrast till trägolv och spegeldörrar riktigt skrek de nya stora knapparna. De var av borstat stål och modellen kan ha hetat science fiction.
I ett rum, dolde två fåtöljer stora delar av en röd/vit/blå-randig tapet. Men där uppe, längs med taket, ovanför mastodontfåtöljerna fanns en bård. Ni vet en smal tapetbit som var modern på nittiotalet att pryda väggarna med. Och inte vilken bård som helst, inte en romantisk blommig rosig bård. Inte en bård med marint tema. Inte ens en sådan, utan en bård fylld av cigarrer. Du läste rätt, hundratals cigarrer följde rummets fyra väggar trettio centimeter från taket. Alla i just cigarrfärgade nyanser, smutsbrunt, tobaksbeige och svart.
Det första vi gjorde när vi flyttat in var att spackla och måla över cigarrbården. Fåtöljerna var lyckligtvis inga stående inventarier. Men SCI-FI-strömbrytarna sitter fortfarande än idag som hån på väggarna hemma hos oss och väntar på att få komma till återvinningen.
Nån som har ett gäng strömbrytare i bakelit som vill byta?
/Lovisa
Loppislycka
Lovisa är den mest lyckade loppisfyndare jag vet. Jag blir tokig på alla fina saker hon hittar. Det är som om att en loppis plötsligt blir full med fynd så fort hon visar sig. Går jag dit själv hittar jag inget. Men så är hon ju lite magisk min fina vän. Men även jag lyckas ibland. Speciellt när jag lämnar Stockholm och beger mig till hemstaden Sundsvall eller när jag och Lovisa tar bilen längs Tidernas väg och bara fyndar och fyndar och fyndar.
Några av mina finaste fynd är:
Ett stort rådjur för någon tia på Siggesta backluckeloppis.
På denna bild: golvlampa 73 pix på Erikshjälpen i Sundsvall. Stringhyllor fyndade genom åren på loppisar och blocket. Byrå 200 pix på Stadsmissionen i, hör och häpna, Stockholm. Jordglob från en hemmaloppis på Öland.
Prickig klänning som sitter som gjutet. Bor i den vissa perioder. Fyndad i Gbg.
Snobbenlampa, någon hundring på Pärlan i Gustafs, Dalarna.
Täcken och lakan i alla des färger, fyndade lite här. Och där.
En röd gammal PoPjacka för en tjuga på Erikshjälpen i Sundsvall. Ungen kan ha den om något år.
Att fynda på loppis och second handaffärer ger mig ett speciellt lyckorus. Plötsligt uppenbar sig saker som känns så unika, som att de stod där bara för min skull, som att de väntat i flera år på att just jag skulle komma dit. De är inte som de massproducerade saker som de stora kedjorna erbjuder som går att finna i alla hem (även i mitt ska jag dock tillägga) och inte alls känns så där maggropsunderbara.
/ Annika
Jesus in da house
Precis som att folk kan tro att jag inte existerar på grund av frånvaron av foton på mig, så kan en gäst missta oss för att vara extremt kristna. För i vår lägenhet har det spritt sig jesugubbar och Marior med kors och änglar.
Men särskilt religiösa är vi inte. Det vill säga, jag tror inte på någon Gud i himmelen. Blev döpt som barn men det var väl så man gjorde på den tiden. Däremot skulle jag inte döpa mina barn eller gifta mig i kyrkan. Inte gifta mig i över huvud taget, men det är en annan historia.
Jag tycker det är lite buffelåbåg med det här med kyrkliga inblandningar. Om man nu inte är troende, vill säga. För folk gifter sig i kyrkan och döper sina ungar, men kallar sig inte kristna. Vid samtal med prästen ber man henne tala ganska lite om gud och väljer de psalmer som har minst jesusochgud-relaterade ord i sig.
Men konsten är fin. Ikoner och jesubilder är vackra. Madonnor med små barn är fantastiska och jag gillar änglar. På tal om konst så har jag också en kärlek till hötorgskonst med gråtande barn, men det är också en annan historia.
Fast egentligen kanske det inte verkar särskilt kristet. Det kanske är syndigt och profant att ha fler än ett kors i hemmet.Nåväl, vi har en hel del jössar här hemma i varje fall.
Men räds icke av ondo, ty riket är ditt och saligheten och krispigheten, Amen. (eller hur gick den Linda??)
Eller nåt./ Lovisa
De perfekta loppisfynden...
Ni vet när man springer på ett ting, en möbel eller ett klädesplagg på en loppis som riktigt ger en välbehag. Den där känslan av lycka som bara kan infinna sig av ögongodis. Känslan när loppisradarn har fokuserat och man rotar fram den där tingesten är ljuvlig. Och stressen av att inte kunna köpa den. Att någon ska tackla bort dig och sno den framför ögonen på dig. Eller att säljaren ångrar sig, att prislappen saknar en nolla. Det känns för bra för att vara sant och du vill snabbt betala och gå därifrån.
Jag har fått dessa fyndorgasmer ett gäng gånger i livet. Här nedan följer några av mina bästa.
Golvlampa från 30-tal köpt på en antikaffär i Sundbyberg som tyvärr är nedlagd.
Och framförallt skärmarna som jag hittade ett par år efter som
passade perfekt istället för de rosa orginalskärmarna.
Från den fantastiska loppisen Vingen i Solna
En ljuvlig dockvagn från 60-tal. Köpt på den retrofyllda ladan Lata Pigan
utanför Enköping.
En helt underbar liten tröja med små svampar, skulletro 70tal.
Kenta får använda den ofta för snart är den för liten. Från Myrorna.
En 30-tals klotlampa. Inropad på Långtora auktionshall utanför Enköping.
Känslan av att vinna en auktion är en annan historia....
(återkommer om detta)
En blommigt paraply med dubbelt tyg, dvs fodrat. Givetvis med krok.
Långt, opraktiskt men bedårande. Köpt på loppis i Segmon i Värmland.
Plastlampa från 70-tal. Fyndad på bakluckeloppis i Bålsta.
Gåstol från 50-60tal. Fyndad på veteranmarknad i Uppsala.
Plastkorg från 50-talet. Hittad på veteranmarknad i Eskilstuna.
Färgglad jusslinga med platslyktor. Inropad på Långtora Auktionshall utanför
Enköping.
En turkos trälåda. Inropad fylld med verktyg och plåt, på Långtora Auktionshall
utanför Enköping.
Hjulen har jag köpt på Ikea och lådan är perfekt till allt vårat lego.
Junghans väggur med pendel och hel och halvtimmes-dingdong.
Köpt på loppis utanför Säffle i Segmon.
Italienskt badrumsskåp i plast. Inropat på Ekolskrogs auktionshall.
Den matchande krokraden rotade jag fram i
loppisladan Övergrans Ikea utanför Bålsta.
Det finns ju de som brukar avundas mina fynd och undra varför just jag finner alla dessa dyrgripar..
Sanningen är ju att jag i princip spenderar lika mycket tid på loppisar som vanligt folk spenderar på
arbetsplatser. Så det kanske inte är så konstigt.
Fortsättning följer...
/Lovisa