Men utanför auktionskammaren låg hon. Dockan. Som personen som köpt lådan inte ville ha. Utan hade slängt på bordet utanför. Jag placerade henne varsamt i Amazonens baklucka och vi åkte hem. Sedan dess har hon vaktat stugan. Sittande på en trästol och skrämmer de som skrämda ska bli. Vi andra ges trygghet och ro. Med åren och årstiderna har hon dock blivit sliten. Det är nog bara ansiktet, med den lilla röda munnen, som är sig lik.
Who finds her lovely, and who dislike her?
/Lovisa
Onda dockan, fast på svenska!
Tror nog jag tar... dislike. Haha. Lite skrämmande. Hade blivit rädd om jag gick upp på vinden (där du verkar trivas?) och stötte på... det där! ^^
Och tack för kommentaren! Glädjer mig att höra. Och ja, synd om barnen. Låt de vara barn så länge de är barn. Även de växer upp och måste bearbeta alla ideal. Men nu är de små, låt dem då vara det.
haha.. ja inte vill jag träffa henne på vinden..
det vore sjukt obehagligt.. som om hon liksom tagit sig från landet till stan på nå vänster för att besöka oss...
då skulle hon inte längre skydda...
huga...
Just i dagarna ligger hon ganska spridd om man säger, benen (de som finns kvar) ligger här där och armar och händer lite kors och tvärs. Ska försöka pussla ihop henne igen när hon tinat loss. = )
/L
/ Lovisa
3