Snart ett år här på vischan. Här i kåken vår. Något som började med en stark lantlängtan, trots stadig förälskelse i Sundbyberg.


Ett gäng husvisningar, en förlorad budgivning, men sen....

Men så, en dag, hände det.

Egentligen är det ganska märkligt. Efter ett halvårs intensivt husletande bara stod det där. Sådär som så många sa. Att det är någon mening med att vi inte vann det första huset, att nån tatt sitt liv i finhuset, att ett annat hus inte fick besiktas innan köp.

Jag var så nära att nöja mig med en halvtrist kåk bara för att det hade en stor och fin verkstad. Och vi kanske inte ens hade fått behålla inredningen. Min längtan att flytta var så stor. Och jag hade ju börjat packa. Jag kände mig så klar med "stan" och längtade bort.

Historien skrevs så här. En lördag var lilla familjen (som så många andra lördagar) ute och åkte på småvägarna. Sambon min skulle hämta nån moppepryl i Amazonens vintergarage. Vi svängde förbi det lilla "samhället" (byn?) och jag konstaterade att "här", här kunde (skulle) vi bo! Vi körde vidare och hem.

På fredagen besökte vi Muminhuset och jag klarnade till och förstod att man aldrig ska "nöja sig" med något sämre. Dagen efter tipsade Muminhusägarinnan om "huset" som ju låg i "samhället" (byn?).

Det kändes helt otroligt och konstigt. Men jag visste att vi sprungit på "huset". Platsen där vi ska bo. En fantastisk kåk byggd 1948. Ljuvligt orenoverad och möjligen, troligtvis vårat....

Redan vid första bilden säljaren mailade, visste jag. Att det var ett hus för oss. Fler bilder kom och jag blev säkrare. I bilen på väg dit kom ett lugn över mig. Jag vet inte hur jag ska förklara bättre än så. Jag kände att det skulle bli vårat. När jag gick runt i huset var jag om möjligt, än mer säker. Jag tog av mig skorna för att inte skita ner i vårat hus

Väl hemma, kom oron. Att något skulle gå åt skogen. Att någon annan skulle få nys om det och ta det ifrån oss. Det var så nära. Men ändå så långt bort, så mycket kvar...

Ett nytt kapitel började. Lådor fylldes med filmer och kläder och prylar och glas. Uppsägningar och avslut. Nyskrivningar och starter.

Jag var tom och glad, rädd och uppfylld.

Men så gjorde vi det. Paxade huset genom att skriva på kontraktet. Och det kändes bannemig ganska safe. Fick tipset om huset av vännen Johanna som baxat muminhuset, och mailade direkt. Och nu tre dagar efter va det påskrivet. 22 dagar efter var det dags att flytta in. Och nu har vi snart bott här ett år.

Vi fick huset med allt lösöre, vilket innebar ett gäng vändor till auktionskammare, loppisar och återbruk. Men framförallt en nedrans massa skatter.



Visst saknar jag ditten och datten med stockholm och med sundbyberg, och visst är det lite mer trångsynt och så här på vischan. Men fördelarna väger klart tyngre än nackdelarna. Och det finns mycket jag inte saknar med den kungliga hufvudstaden.

/Lovisa