Det känns helt otroligt och konstigt. Men jag tror att vi har sprungit på "huset". Platsen där vi ska bo. En fantastisk kåk byggd 1948. Ljuvligt orenoverad och möjligen, troligtvis vårat....

Redan vid första bilden, visste jag. Att det var ett hus för oss. Fler bilder kom och jag blev säkrare. I bilen på väg dit kom ett lugn över mig. Jag vet inte hur jag ska förklara bättre än så. Jag kände att det skulle bli vårat. När jag gick runt i huset var jag om möjligt, än mer säker. Jag tog av mig skorna för att inte skita ner i vårat hus.

Nu hemma igen, kommer oron. Att något ska gå åt skogen. Att någon annan ska få nys om det och ta det ifrån oss. Det är så nära nu. Men ändå så långt bort, så mycket kvar...
Tills dess att vi vet mer, får jag njuta av det fantastiska ögongodis jag förevigade med min vän Canon.

/Lovisa