Minns när jag skulle iväg till Flen på körkortsutbildning i en vecka. (Lilla ungen var med mig, fast inne i tjockmagen) Jag bar på en sån ångest i kroppen dagen innan och bad stora ungen rita en massa teckningar till mig som jag kunde titta på. Det var han som tröstade mig.  Och menade att en vecka; går ju sååå fort mamma! Jag grät. Faktiskt. Stora tårar och tvingade Robban att om och om tala om för mig hur bra de skulle ha det. Och det vet ja ju. Det är ju mej det går nöd på.

Sen den där gången i Flen, hade jag inte tid att längta efter gryna mina, utan det enda som krånglade i mitt huvud var "döda vinklar", rondellkunskap och eco-driving. Och den här gången ska jag förgylla dagarna med att svänga åt söder och inte norr, efter jobbet mitt.

/Lovisa