som känns i hela kroppen när sommaren börjar ta slut. Den där ångesten (ja lovar!) som tynger ner och täpper till. Det där melankoliska och vemodiga över kylan som börjar anas in de tidigare ljumma sommarkvällarna. Och så de där somrarna när de där ljumma sommarkvällarna varit allt för få. Fy satyg! Men jag vet, jag vet att det går över fort. För det är värst precis innan. Sen när vardagen greppar tag går det väldans fort. Snart är en inne i ekorrhjulet och det funkar rätt bra. Men de här dagarna innan... egentligen veckorna innan, eller ärligt så fort sommaren visar sig i juni, börjar jag våndas över slutet. Varje år är det samma. Borde väl skärpa mig. Sluta vara så bortskämd, carpa de där dagarna mer och allt minfulligt. Men det gör så ont...

 

/Lovisa