Jag prövade att gå i terapi en vår. Jag hade en stor klump i bröstet som gjorde det svårt att andas. Efter en ifylld kryss-blankett förklarade vårdcentralssköterskan att jag hade ångest. No shit scherlock!?

I en furuful fåtölj satt jag snart med ett runt träbord mellan mig och terapeuten. På bordet, den obligatoriska servettlådan. På väggen, terapeutens barn.

Vi pratade om barndom och död och hon snöade snart in på min pappa. Jag tyckte väl inte det var nödvändigt, men jag lät henne hållas. Hoppades att hon snart skulle prara klart, så vi kunde prata om sådant som verkligen berörde mig. Min fantastiska rädsla för döden. Inte min egen, men andras. Min ofrånkomliga oro då jag hör ambulanser eller då någon jag ringer inte svarar. Min oro och katastrofrädsla. Den dära ångesten som fått mig dit.

Men hon pratade på om "pappan". Den där mannen som jag aldrig träffat. Han som varken glatt eller sårat mig. Han, ingen, någon. Men om nu tanten så gärna ville prata om den där random personen, som varken hon eller jag kände, så varsågod, tänkte jag. Jag ville inte störa, inte avbryta, inte verka oförskämd. Det var ju hon som besatt kunskapen och det var hon som betalar av på lånen för sin utbildning. Så jag nickade och hummade och väntade på en samtalslucka. Den kom sällan. Och sen tyckte tanten, ironiskt nog,  att vi skulle prata om att jag måste lära mig att säga; "Nej". Hon förvarnade om att vi, vid en annan session skulle träna på att säga nej till varandra. Jag nickade uppfostrat och skrek NEJ inombords och kom inte tillbaka...

/Lovisa