Jag läser en intervju om Lykke Li i senaste Filter. Och jag kommer på att jag är vuxen nu. För jag tänker inte att shit vad hon är häftig Lykke. Som har musiker-hippie-föräldrar, som har bytt skola en miljard gånger under uppväxten eftersom föräldrarna ville flytta hela tiden, som dricker whiskey för att döva och som röker på varenda bild, som bor i öknen i Kalifornien några månader för att plocka upp bitarna av sig själv, som inte verkar ha några riktigt nära vänner, som drömmer om att bli helt självförsörjande på sin konst, som dricker mer whiskey och röker ännu lite mer, som bara är 22 år gammal men har så höga konstnärliga krav på sig själv att hon kraschar mentalt efter en spelning på Way out West förra sommaren, som faktiskt är mer dekadent rockstjärna än många andra.

Nej, jag tänker inte att som henne vill jag vara. Det hade säkert mitt 20-åriga jag tänkt. Nu tänker jag arma barn, vem ger dig en kram, vem stoppar om dig om kvällen och säger jag tycker om dig? Och jag vet. Att jag är vuxen nu. För jag vill ta hand om Lykke Li. Vad fan var det som hände när föräldraskapet drabbade mig?

/Annika

p.s Tryck på bilden ovan så kommer ni till musikvideon till I follow rivers. Jag är besatt.