i ett par hus ifrån..
"- Och det är väl en mammas ansvar att lära en unge att sticka", sa hon en kväll. Och på uppesittarkvällen innan jul lärde hon mig minsann att göra några maskor och sticka litegranna. Ett par knöliga olikstora tofflor blev det. Till ett litet barn.


Hon ger ettt par knack på dörren. Och ropar ett par hallå. Sen kliver hon in och bara är. Kanske har hon med sig ett knippe morötter eller några aubergine. Ibland en kaka som hennes man har gjort. Säger jag chartersemester, undrar hon varför då. Bjuder jag på vin säger hon att hon dricker alkoholfritt till midsommar.

Jag kan inte låta bli att känna sån värme i kroppen när hon möter mina barn. När hon samtalar med den lille, eller ifrågasätter den store. Jag känner en värme, som jag aldrig kännt förrut. Hon kan så mycket. Om trädgård och hus och livet och mat. Och hon berättar så gärna. Hon förstår min dampighet och gick själv omkring med seckatör i fickan i somras, ifall att hon fick lust att klippa ner nåt...

En sen natt, eller kanske tidig morgon, och under berusad sentimentalitet berättade hon om en aborterad flicka, och jag om ett tomrum efter en mamma. Hon tycker jag har trassligt hår och att jag borde börja äta fisk. För de ska flytta. Och bo bredvid en fiskrestaurang. Jag vill varken eller..

/Lovisa