Det är så typiskt mig att längta. Att blicka framåt och räkna dagar. Snart är det sommar, snart är det helg. Aldrig nöjd med nu, med idag, med det som är rumtomkring.

På något av dagensdubbel-papprena hade morfar skrivit, med sin präntande versalstil "Fyll inte livet med år utan åren med liv", och det är väl så vi ska tänka. Vi kanske inte ska längta till helgen, för tisdagen och torsdagen är ju livet de med. Vi försöker tänka det fina att livet är det som pågår, medan vi sysslar med annat.

Jag är en sån som kanske inte sätter carpediems-påminnelser på väggarna. Men framförallt är jag nog inte en sån som tar de vackra orden på rikt allvar. Jag är en sån som prisar och längtar tillbaka till nostalgi och suktar till vårens första varma fläktar.

Jag trånar efter solbrända kroppar och förbannat onda kottar under nakna fötter, jag visionerar vägen ner till sjön
kantad av smultron, ack ni välsignat ljuva varma kvällar. Men först en, kanske kall och lång vinter...

/Lovisa