Det är inte så lätt att fånga min tvååring på bild nu för tiden. Han hoppar, springer iväg, gömmer sig, skakar på huvudet, skrattar och retas. Så det blir lite suddigt. Jag kommer att sakna tvååringen. Sen när han inte är två längre utan tre, fyra, fem och så. De åldrarna kommer säkert också att vara fina och speciella, jag har ju säkert sagt så om varenda ålder han haft hittills. Men jag tycker så mycket om den här tvååringen. Han som hittar på egna ord för saker fast han kan så många riktiga. Som säger att han älskar frukt när jag säger att jag älskar honom. Som alltid vill kramas OCH pussas genom fönstret när man lämnar på dagis (glömmer jag kramen eller pussen får jag lydigt gå tillbaka). Som skrattar så mycket och älskar alla och inte vet nästan någonting om allt ont som ett liv innehåller. Som är så stursk och oblyg och leker med de stora barnen fast de inte alls vill.

Men så spännande ändå. Att han ska bli äldre och bli liksom ännu mer. Fina unge.

/Annika