I helgen var jag och ungen i min hemstad på besök. En ganska så medelstor svensk stad. Och ändå liten. Vi gick runt på mina gamla skolgårdar. På lågstadieskolan. Jag tror det var en fin tid. På högstadieskolan. Kanske var det där jag lärde mig att aldrig riktigt lita på någon.

Nere på stan (för mitt barndomshem ligger "uppe på" ena bergssidan) gick vi förbi ställen som betydde så mycket då. En numera nedlagd kiosk där vi köpte plockgodis över disk. Kinarestaurangen där hela familjen alltid åt middag när vi barn fyllde år. Jag beställde currykyckling varenda gång, jag tyckte det var så exotiskt. Café Charm där jag och bästisen köpte cola och bakverk. Fnissandes. På gymnasiet öppnade kaféet en filial där bara "innefoket" huserade. Då fnissade jag inte där längre. Och så Grillen ja, som tydligen heter Kebab house nu, som fungerade som en ungdomsgård på vintrarna då hembränt och cola inte värmde tillräckligt länge och suget efter att dela på en stor strips (med dressing!) blev för stor.

Och ungen springer på gatan utanför sin morfars hus och har allt det där framför sig, men i en helt annan stad. Och i en helt annan tid. Tur är väl det höll jag på att säga (och skrev det) men jag antar att sämre hemstad än min kan man säkert ha.

/Annika