Nu är dagen här. Dags för flytt. Och jag har lite kalla fötter. Men det har jag ju i och för sig alltid. Inte så att jag fryser men sambon min gastar när jag på morgonkvisten söker kontakt under täcket med mina fossingar.

Va tusan håller vi på med egentligen. Det känns som jag är smått radiostyrd, som att någon annan sköter mina handlingar. Och att jag, nästa vecka, skulle kunna vakna upp och undra var fasen jag är, och vad som skett. För allt blir ju uppochner, arbete, ungarnas förskola, stadsliv blir till lantliv och vi ska faktiskt bo i ett samhälle där det finns en affär; affären och där inga andra butiker finns, inga krogar eller restauranger, förutom Pizzerian i bestämd form singularis och med fullständiga rättigheter.



Och i gårkväll var vi ute och åt en sista middag Annika och jag. Fast inte en sistasista, utan som Annika formulerar det en sista middag i den här eran. Den här eran som är på väg att ta slut. För att ge plats åt en annan. Eran som började med Jakan och Internatet, för mig via Huvudsta och Solna sluta i Sundbyberg. Och en era som på nåt vis och vänster varit just vår era, Annikas och min. Vår tid att lära känna varandra och på varsitt håll skaffat familjer. Fast ändå tillsammans.

Men nu är det dags. Lite kaffe innan bilen ska fyllas, ungarna ska till barnvakt och vi tar fulvolvon till banken för att byta ett par signaturer mot en nyckelknippa. Och jag drar på mig raggsockor på fötterna.

/Lovisa