Vi har varit norröver i veckan. Jag älskar att fara norröver, jag andas så fint där. Vi passade bland annat på att hälsa på en gammal släkting till min sambo, en pigg 95-åring, som dukade upp med kaffe och bullar och berättade om gamla tider. Underbart. Hon bodde i ett hus som hennes man hade byggt för över 60 år sedan och inredningen har stannat av någon gång på 70-talet. Jag blev lite förälskad i miljön därinne i huset. Sådana hus är liksom på väg att dö ut, renoveras sönder. För håll med om att det inte är  en miljö man ser varje dag, inte en inredningsstil som många väljer längre. Och jag blir såklart nostalgisk som tusan och bara måste visa er lite bilder från denna utrotningshotade miljö.

På ovanvåningen detta fantastiska rum i blått blått blått. Golv, väggar, soffa, jordglob och det allra finaste:

Denna underbara lilla syntorgel (eller vad tusan det nu är?) i blått såklart, I love I love. Tänk att få finna en sån på loppis till ungen!

Ett sovrum med den gladaste gula tapeten jag sett. Önskar jag vågade också.

Och gult och glatt i badrummet också förstås!

En mycket grön och välkomnande hall.

Och så köket då! Att dö för. Typ.

Kanske tycker några av er att det är inte alls är speciellt fint, men jag kan inte hjälpa att mitt nostalgiska sjuttiotalisthjärta slår några extra slag för alla gälla färger och blommiga tapeter och på riktigt blir jag lite illamående av mitt pastellsöta hem som visserligen kanske håller i längden men är ack så tråkigt i jämförelse med ovan bilder. Så hörrni, passa på att åka hem till era gamla släktingar och bekanta och insup utrotningshotade miljöer! Man vet aldrig när det är försent.

/Annika