Husvisning, jag har varit på några stycken. Den första, ett gammalt torp vars fasad var blekorange i färgen. Huset hade visserligen en stor och till synes torr vind, men det var nog också allt. Tapeter och delar av väggen som satt bakom hängde in i rummen, det var fuktigt och fullt av hö på golven. Farbrorn som ägt torpet hade uppenbarligen varit djurvän för det hade enligt ryktesvägen bott getter tillsammans med honom i huset. Det luktade stall och andra odörer som fick det officiella, men mycket sköra lilla stallet utanför, att framstå som godluktande och stabilt. Vi la aldrig något bud, men någon köpte faktiskt huset. Men de har byggt något skrymmande och nytt framför torpet istället, där de tycks vilja flytta in. Bakom nybygget syns det gamla torpet fortfarande från vägen.

En annan visning, ett tvåfamiljshus byggt under tidigt 1900-tal. Alla de klassiska måtten för charm enligt mitt och många andras tycke infann sig. Breda trägolvsplankor, 3 meter höga dubbeldörrar, djupa fönster, kattvindar och kakelugnar. Två fantastiska våningar med en stor rustik trapp och en liten smal som enligt mäklaren använts av tjänstefolk för mycket länge sedan. Två olika kök, ett från trettiotal och ett annat i blommigt sjuttiotal. Jag gillade dem båda. Jag smekte dörrkarmar, inandandes doften av gammalhet och lystrade alldeles bergis med ögonen. Huset var ett extremt renoveringsobjekt. Säljaren hade avskrivit sig allt ansvar vid eventuell försäljning. Väggar behövde puts, nya fönster behövdes och källaren var blöt. Sådana där petitesser som en nyförälskad lätt ”glömmer bort”. Det blev inget köp.

Den senaste visningen, ett hus byggt 1909. Utan förfulande renoveringar. Inga aprikosa badrum eller nysnickrade lantstilskök. Under sjuttiotalets plastmattor hägrade 100 åriga träplank. Kattvindar, snickarbod, ett fantastiskt vackert träd i trädgården och plats för en och annan Amazon. (kanske också till min framtida rödvita Volvo Duett)Det tar psykiskt på en, att genomgå en visning. För när jag klev in i huset började min inredningsradar omedelbart söka av och fokusera. Den där väggen målar vi om, den där plastmattan river vi bort samma dag som kontraktet skrivs… Den där väggen kan prydas av den där tavlan, här ställer vi det där bordet. Här kommer jag sitta och skriva och här kommer jag sitta och läsa, och duka till fest och bjuda på barnkalas… Vi blir lyckliga bara vi får det här huset…

Men så ser jag mig runtomkring och får syn på alla andra. De där andra paren som ser så mycket rikare ut än oss. De som kommer använda hela vår tänkta budget till att renovera ett badrum. De som kommer riva ut allt det där som jag tycker så mycket om. De som kommer installera golvvärme och spishäll. Kanske var de emot någon sådan som vi förlorade budgivningen, men mest troligt var det kommunen som köpte huset för att riva det och ge plats åt lager.

Jakten på det perfekta huset fortsätter….

/Lovisa