När jag var 21 år gammal ärvde jag ett hus. Ett fint hus, byggt 1909, i ett ännu finare kvarter i Stockholm. Huset är min morfars barndomshem och hans ensamma syster hade bott där de senaste 20 åren innan jag flyttade in. Jag har älskat och hatat mitt hus om vartannat. Älskat det för att jag såklart måste, det är ju helt osannolikt att ärva ett hus i Stockholm när man bara är 21 år gammal. Vore fruktansvärt otacksamt att inte uppskatta det, jag vet. Hatat det för att jag de första åren gick runt i ett museum där min mammas släkts hemligheter och historia hela tiden viskade i väggarna. En historia jag svurit på att göra mig fri ifrån och plötsligt var jag en större del av den än jag någonsin velat.

Jag var en rätt så populär husägare när jag var 21. Vi hade ofta fest och ännu oftare efterfest hemma hos mig de första åren jag bodde här. Kul var det. Efter några år började huset bli väldigt trött. Det liksom bönade om att vi skulle laga det, det ven i fönster och takpannorna hotade med att kasta sig i huvudet på oss om vi inte gjorde något. I takt med att vi blev gravida och definitivt bestämt oss för att bo kvar så började vi renovera så smått. Bergvärme ville huset ha. Och ny dränering. Taket gjordes om och elsystemet byttes ut och huset började repa sig. Nu är vi inne på de avslutande renoveringarna, nytt badrum och en uppfräschning av 50-talsköket (som jag älskar så!). Sen får det vara färdigrenoverat. Livet måste innehålla något mer än val av kakel och takpaneler.

Snart har jag bott i mitt hus i 10 år och jag älskar det mer och mer för varje år som går, speciellt de små detaljerna som guldhandtagen till spegeldörrarna och de stora ljusa fönstrena i hallen. Huset är mitt och min familjs nu och dess gamla historia och hemligheter börjar sakta tystna i väggarna. De har nog inget val. Min unges glada röst kan få vilket spökbesatt hus som helst att bli en trivsam och lycklig plats. Och där min unge trivs och är glad, där vill jag  också vara, där skapar vi oss en ny historia.

/Annika