..går det en farbror med rullator. Han går där minst en tur om dagen. Vid våran trädgårdshörna stannar han till och morsar. Vinkar lite nonchalant för att sedan fråga något lite käckt och trevligt. "Är ni ute och motionerar?", "Gör solen dig gott?", eller något liknande. Stora ungen konstaterar när farbrorn lunkat vidare, att nu känner vi en till farbror. Det är fint. Ungen samlar på känningar.

Och det riktigt fina med farbrorn är att han slänger sig med uttryck och svordomar som så väl påminner om min fina morfar. "Inte fan kan man sitta inne hela dagen" ler han och pekar på sin höft som är stel och behöver värmas upp. Han går varje dag och han vet vilken väg han går, men "inte fan vet han hur långt det är inte, han bara går". "Blir han trött, säger han, kan han ju sätta sig på rullatorn". Han klappar vänligt på sittplattan.

Min morfar fick en gång låna en rullator från sjukhuset när han gjort illa benet. Men han vägrade använda den. Istället tryckte han in den i ett hörn i rummet hans. Bredvid den raspande motionscykeln och den knastrande polisradion. Liksom att panta burkar tyckte han nog att det var lite pinsamt. Han var ingen gubbe med rullator, han cyklade ju.

Men den här farbrorn tycks stolt över sin rullator. Och det är fint att ha honom gåendes här. När vi utbytt ett par meningar tar han plötsligt fart och går iväg. Slutpratat. En nonchalant men vänlig hejdå-vink med ena handen i öronhöjd, med ryggen vänd emot oss. Mors och Goodbye. Jag vill fråga vad han heter... det får bli nästa sväng.

/Lovisa