Förra veckan när jag kände mig lite nere hamnade jag på dokumentärfilmen Jag är min egen Dolly Parton. Klockan 12.30 en helt vanlig grå marsonsdag. Tack bioguden säger jag. Filmen, som egentligen inte har så mycket med Dolly att göra, kretsar kring fem både kända och halvkända sångerskor och deras en-hyllning-till Dolly-turné men framförallt dissikerar den deras just-nu-i-livet-situationer. Och jag älskart! För insikten om att alla människor har det lite skit tröstar mig. Även sådana som Cardigans-Nina, som man tycker är så sablarna snygg, perfekt och löjligt framgångsrik, är tyngd av olika livsproblem och i filmen pratar hon naket och öppet om den ofrivilliga barnlösheten och livmoderscancern. Att ha det lite skit tillhör ju liksom livet. Alla har det lite skit ibland. Och tänk att det kan fungera så trösterikt för mig. Jag som alltid jämför mig med andra (bloggvärlden är hemsk att vistas i på så sätt), alltid tittar längtansfullt på det gröna gräset på andra sidan och suckar och försöker ändra, fixa och trixa mig själv tills jag inte vet vad jag egentligen vill längre. Jag behöver bli påmind ibland. Om att alla har det så mer eller mindre. Har det lite skit alltså.
Så mitt i min lilla kris så var det som att det var meningen (även om jag inte riktigt tror på just meningar med saker och ting) att jag skulle hamna på denna underbara lilla pärla och bli lite så där kvasiupplyst. Få det inbankat i huvudet, perfekta liv finns inte! Så det så.
/Annika
2