Min morfar och jag tog taxi ut till Lyckebo. Vi packade in oss i bilen med ett par fyllda matkassar. Mest sannolikt innehållandes tortellini och rostbröd. Sånt som jag tyckte bäst om. Och självfallet ingredienser till pannkakor och kanske en dunk med BOBs apelsinkoncentrat.  Taxifärden tog knappa 15 minuter.

Väl framme pysslade morfar i snickarboden och jag organiserade i lekstugan. För det var nog det jag tyckte bäst om. Att slita ut allt därinne för att ställa de små möblerna på andra sätt och vis. Ibland fick jag post i den lilla gröna brevlådan på dörren. Morfar skickade mig små fina brev att läsa.

När det var dags att äta slog morfar ett par gånger i triangeln som hängde vid köksdörren. Jag kanske inte sprang dit direkt men efter ett par klingochklong kom jag nog springandes.

På kvällen satt vi på de gröna bänkarna i den inglasade terassen och räknade bilar på 55:an. Kanske valde jag blå, då det var min finaste färg. Kanske valde morfar en färg som han visste att det fanns många bilar som hade. Eller också så valde han någon ovanlig färg för att låta mig vinna.

Nu går jag här i Lyckebo och inandas sommar och ledighet. Jag visar mina ungar smultronställen och stoppar de små gudomliga bären i deras små munnar istället för min egen. Jag plockar blommor och sätter i vaser. Jag trampar på kottar och svär en smula och vi hoppar genom vattenspridaren, femåringen och jag. Och han tycker det är lika fantastiskt som jag alltid tyckt. Och vi vill aldrig åka hem.

/Lovisa