Lukten av stål och metall får mig att tänka på min morfar. Han var smed och smidde både konstnärligt och nyttoföremål. Han var för snäll för att ta betalt, utan smidde ljusstakar åt höger och vänster.  Inte skulle han ta betalt. Inte kunde han. Han smidde åt mig, en Barbiesäng med snirkliga detaljer, en himmelsäng som han sprayade med  guld. Var den är idag, vet jag inte. Men säkert hade mina ungar lekt med den om det funnits.

Min morfar hade väldans lätt till tårar. Där vi satt uppkrupna i en kant av vår gråmelerade hörnsoffa, såg jag ibland hur hans ögon tårades. Han kanske tyckte något var så fint, som att se lyckliga slut eller något förskräckligt sorgligt med död eller motgång. Det tårades ofta i hans blå ögon. Efter starroperationen dolde inte några glasögon hans ljusa blå. Och tårarna, och snörvlet, och "äsch det är inget".
Han såg på Bingolotto utan lott för att han ju tyckte det var så fint att se när de vinner. Och så grät han några tårar och log.

Nu är det jag som tåras av det ena och det andra. Åt barn som sjunger, åt vänlighet och omsorg. Åt en bil som kör åt sidan för ambulanser (ja bannemig blir jag rörd även åt detta, som ju är lag...) åt högt och lågt, åt världens hemskheter och åt hjältar och aktivister. Det var väl nåt som gick i släkten antar jag....

/Lovisa