Min morfar och jag - del 3
Morfar vägrade att panta burkar. Jag tyckte det var bra för då fick jag ju lite pengar. Jag kunde hyra SEGA Megadrive och nåt spel. Köpa ätbart papper, eller spela arkadspel i butricksaffären på Ågatan. Tores kompis Allan lämnade alltid sina burkar till mig. Det brukade bli en kasse full. När morfar och jag en gång tillsammans cyklade till Domus tappade jag papperskassen fylld av burkar från pakethållaren. De rullade ut över Ågatan med ett väldans kras. Morfar tyckte det var pinsamt tror jag, för han cyklade vidare. Kanske skämdes han över alla ölburkar. Tänk om folk skulle tro att de var hans. Jag skämdes också lite. Men plockade snabbt upp burkarna och trampade ifatt morfar som flinade när han såg mig.
Tore sparade alltid plastpåsarna från affären. Omsorgsfullt snurrade han ihop dem till en liten korv och trädde en gummisnodd runt dem. Sedan förvarade han dem i en djup utdragslåda i köket. Det fanns de som tyckte det verkade onödigt att spara alla dessa kassar men morfar tyckte det var bra att ha en liten påsknippe med sig i fickan när han skulle åka och handla mat. Jag skämdes lite över att han bar kassen med sig till affären. Det kändes snålt på nåt vis. Eller fattigt. Men idag är jag stolt över min morfar och hans återanvändning.
/Lovisa
Under hela min uppväxt diskade och återanvände mina föräldrar fryspåsar, alltså såna där enliters och tvåliters. De hängdes på tork i torkskåpet, avstängt och med dörren öppen så klart. Alla som kom hem till oss kom genom tvättstugan, så alla måste ha sett de där begagnade påsarna. Men jag kan inte minnas att jag någonsin tänkte att de skulle tycka att det var konstigt.
haha jonas. det var ju nästan snäppet värre en morfar min. = )
hur gör du själv idag med kassarna?
Fryspåsar låter jag vara engångsprodukter. Men plastpåsar, större alltså, har jag fasligt svårt att slänga, trots att jag väl i princip aldrig återanvänder dem till något förutom till att sopor.
