Min morfar tyckte om att se på Western och Hem till gården. Han spelade ibland Bingolotto men kunde också se på det för att han ju tyckte om att se folk vinna. Där satt han i soffan i sina mörkblå jeans med sitt egenhändigt nitade läderskärp. Ibland fortfarande med microklubbens förkläde på.

Jag for runt som den rastlösa unge jag var. Målade plötsligt om vardagsrumsmöbeln med vit väggfärg. Den var så dassig tyckte jag. Jag var så slarvig, tyckte morfar. En dag sa han till mig att läsa Dumás Tre musketörerna, mamma hade köpt 24 böcker. De plöjde jag igenom fastän jag nog var alldeles för liten för att förstå dem. Jag kunde sitta raktuppochner i rummet och läsa, medan barndomskompisen Sofia satt bredvid och gjorde mig sällskap. Hon hade ingen lust att läsa nåt. Ibland bad jag henne komma tidigt på morgonen för att väcka mig. Hon bodde en två dörrar ifrån mig och så satt hon där på golvet och log när jag vaknade. -Jag vågade inte väcka dig, kunde hon säga.

En gång trodde vi oss bli jagade av en älg, Fia och jag. Fast i själva verket sprang älgen jämte oss, lika rädd den. Upp för kullen sprang vi och över kullerstenarna och in i varsin dörr. Fia låste sin.

Det var fint att vara barn. Han var fin min morfar, hon var fin Sofia.

/Lovisa