jag längtar efter nålar



Kanske låter galet.  Men det är ett effektivt sätt att överumpla och stilla oro som finns i mig just nu. Något som blir större än oron på nå vis och vänster. Jag längtar till nästa session, för ack vad det kickar, att bli tatuerad. Trots att det emellanåt gör galet ont, så är det ändå så härligt. Och trots att barns klängande smärtar satan när den är nygjord, så är det ändå en bra smärta... förstår ni mig, eller låter jag helt bäng?

/Lovisa


min unge tappade sin prisma

vi var på loppis, lillungen och jag. Han hittade en rund glasprisma som han tyckte var fin. Vi köpte den för en femma och han höll den hårt i handen. När vi hade ätit en fantastiskt god lunch på restaurangen MÅNS OLS i Sala spatserade han stolt iväg emot bilen. Men så tappade han greppet om prisman. Och den for i backen och rullade ner i vattnet med ett plums. Han blev så ledsen min lilla unge. Inte så att han grät, utan mer sorgsen och sa: Borta! Vi tittade på prisman där nere på botten. Jag försökte nå ner men det gick inte. Det var allt lite sorgligt...







/Lovisa

när jag är igång



och mår som bäst, har jag projekt lite här och var. Och jag går in och ur lite här och där. Börjar här och far runt till nåt annat. Fortsätter där och listar upp vad som mer bör göras. Kalla mig tvångsaktig men jag gillar det så.

/Lovisa

lilla ungen dukar



och donar.  Om inte blicken och nyfikenheten är med kan hans plockande lätt misstolkas och ses som stök. Men ack så organiserad han är. Underbara unge.


Här har han dukat till kaffe på en av pinnstolarna i matsalen.

/Lovisa

Det här med ungars konst



Så fantastiskt. Finns det nåt finare än en enkelt (men ändå mödosamt) ritad huvudfoting. En självsäker hand och en pensel. Barns opretantiöshet, barns kreativa mod. Hur underbart är det inte, när så få streck kan säga så mycket.

Vad är det sen som händer med oss... som gör att vi tappar konsten att bara måla...

/Lovisa

det blommar fortfarande



men rutorna på bilen måste skrapas på mornarna. Vi har raggsockor och eldar i kaminen. Jag har träffat finaste finaste lilla bebisen. Han luktar fantastiskt och jag saknar honom redan. Får bli fler turer till sandsborg efter jobbé framöver.

Nu helg... med mys med ungarna två. Och ibland vill vi ha en till.

/Lovisa


mina ungars pappa



Är en fin pappa. Det tänker jag på idag. Och ungarna mina har klippt och klistrat farsdagskort idag. Lilla har mest klippt... men stora har noggrant skrivit med sin nyfunna skrivförmåga. Till pappa på farsdag kram Lovisa, Kenta och Frode.

Älskade gryn!! Vad vore livet utan er?

/Lovisa

Välkommen lilla bebis

Det är ok att komma nu. Allt är kirrat för dig. Din mamma och din pappa längtar efter att få snusa på dig. Lukta. Krama.  Att få klappa på dig. Din storebror vill lära dig allt han kan och visa dig allt han vet. Det finns famnar att vila i, mjölk att dricka, färger att uppleva. Vintern är nära, men du behöver inte frysa. Ni blir en varm familj ni fyra. Du kommer i trygga händer. Lyckliga du som föds i en sådan fin familj. Du kommer aldrig behöva känna dig styrd av din snopp eller snippa. Du kommer aldrig lära dig att hata människor av en viss sort. Du kommer bli älskad för den du är, den du blir. Du kommer få krypa upp i din mammas och pappas säng om natten, du kommer få busa och leka. Du kommer få vara barn och bli lyssnad på. Lyckliga du. Visst är det varmt där inne, men vi är så många som väntar här ute. Och mamma och pappa har badkar....



/din 'moster' Lovisa

Jag står, alltså är det bra







Ibland tänker jag på vilken lyckans ost jag är som har två ben och fötter. Som kan stå och gå och greppa och bära. Jag kan se och höra och tala. Sånt glöms bland åjjor och åmor kring fula fläckar eller bleka kroppar. För lite muskler eller för mycket fett.

/Lovisa

Maskeraddisco för två sjuåringar


Det är fint det. Två timmars kalas. Satan i gatan vilket röj! Ett gäng utklädda ungar, låtlista på spotify, godis och Pinata.


/Lovisa

det här är vår familj



ur en sjuårings perspektiv...

/Lovisa

här är jag nu

Jag väntar. Fast det nog är några veckor kvar. Till nytt liv.

/Annika


det är söndag och vi målar

stort och smått. Lilla ungen målar smått och sen är tanken att han och jag ska måla ett golv... Eller jag ska måla och han ska väl syssla med att inte kladda, kliva eller kleta...


/Lovisa

Bastard



bastard

But hey! Thats me. Och vem vill vara någons som inte vill vara ens?

/Lovisa

minns ni de där kära

minns ni den här familjen.



Nu har ungen deras blivit såhär stor...



Visst springer det förbi snabbt, livet. Aj aj, det är bara att greppa och försöka hänga med.

/Lovisa

PROBLEM MED BLOGGEN

Hej alla fina läsare. Ni har kanske märkt att vi har fått besök av nå problemgrunkx här i bloggen. Ett script som vill men inte kan läsas eller liknande. Vi arbetar med att få bukt på det. Och ber om ursäkt då vi vet hur irriterande sådant är.



/Annika & Lovisa

godag min pojk, jag ser att du lillan har i famnen

lilla ungen leker i sitt lilla kattvindsrum. Bläddrar i bok efter bok. Här i underbara "Så gör prinsessor" av Per Gustavsson.



Lillan ska få kaffe och dricka.



innan hon ska nanna.



Det är sånthära som vi sysslar med denna måndag.

/Lovisa

mitt i livet på något sätt

Ja, här sitter vi nu. På lördagen. Med fina, fina vänner. Och mitt i livet är vi på något sätt. Eller förhoppningsvis lever vi längre än så, men ni fattar. Vi är mitt i barnskaffaråldern, mitt i karriärer, mitt i skaffa-permanent-boende-tider, mitt i bröllopsbestyr och mitt i våra-föräldrar-håller-på-att-bli-gamla-funderingar. Och med två underbara små ungar på övervåningen som smaskar popcorn framför tv:n och kanske inte är sams precis hela tiden men som saknar varandra något väldans på söndagen när de inte får leka idag igen.

Kan jag frysa tiden nu? Stanna upp. Pausa. Låta det vara så här fint ett tag. För tiden bara rusar. Alldeles för snabbt. Jag trivs ju här. Mitt i livet. Nu när jag inte är riktigt ung längre men absolut inte gammal på något sätt. Stopp. Bara en liten stund. Snälla.

/Annika

We can do it!

Eller vänta nu. Kan vi det? Göra det här. Klara av ett barn till. För jag är lite rädd nu. När det börjar dra ihop sig. Samtidigt som jag längtar. För hur omvälvande kommer det att vara? Att gå från ett till två barn. Ännu mer ansvar. Klarar vi det? Jag som låg och grät häromdagen över att jag inte vill vara så sabla vuxen jämt. Ville ha någon, kanske en sådan där snäll mamma som alla verkar ha nu för tiden, som bara skulle stryka mig över huvudet och säga "Annika, ni klarar det här, ni är ju värsta superbra föräldrarna, och de dagar de blir lite kämpigt lovar jag att komma och hjälpa till". Och så vet jag ju. Att det blir ännu mer kärlek också. Med en till unge. Sådan där kärlek som ger massa livslust och mening, en sådan kärlek jag inte ens visste fanns förut. Kärlek som gör att man orkar det mesta.

Herregud, vissa har ju tre, fyra, fem eller fler barn. Lever i krig, med döden runt knuten hela tiden och har knappt tak över huvudet. Och andra kanske inte ens kan få barn, fast de längtar så. Så vad klagar jag över? We can do it! Det tror jag.

/Annika

Livet är det dära



som pågår där ute, och här inne. Mest hela tiden. Fast vi längar och minns.
Vildvinet växer fint utanför hallfönstret. Och radion, som vi fick med huset, lyssnar jag på varendaste dag. Bara en sån sak, ..fint!

/Lovisa

Tidigare inlägg Nyare inlägg

RSS 2.0