de fattas mig så förbannat
Tänk att det kan kännas fysiskt i kroppen när ungarna är ifrån mig. Det är en kroppsligt krashande känsla. Och det är alltid värst innan det är dags att ta farväl. Jag avskyr farväl. Jag försöker ofta undvika det dära hej-då-et.
Men med ungarna mina vill jag ju kramas innan de försvinner från mig en stund.
Minns när jag skulle iväg till Flen på körkortsutbildning i en vecka. (Lilla ungen var med mig, fast inne i tjockmagen) Jag bar på en sån ångest i kroppen dagen innan och bad stora ungen rita en massa teckningar till mig som jag kunde titta på. Det var han som tröstade mig. Och menade att en vecka; går ju sååå fort mamma! Jag grät. Faktiskt. Stora tårar och tvingade Robban att om och om tala om för mig hur bra de skulle ha det. Och det vet ja ju. Det är ju mej det går nöd på.
Sen den där gången i Flen, hade jag inte tid att längta efter gryna mina, utan det enda som krånglade i mitt huvud var "döda vinklar", rondellkunskap och eco-driving. Och den här gången ska jag förgylla dagarna med att svänga åt söder och inte norr, efter jobbet mitt.
/Lovisa
sköna söndag
Solen lyser in i kåken vår. Så där vårvarmt så allt damm stoltserar och säger att här är vi. Jag struntar i dammet och bryr mig mer om annat. Om att fixa och dona lite i syrummet, svartfärga blekta svartkläder, bälja i mig kaffe och rensa ur och slänga bort. Det är så fint på nåt vänster. Förmiddagar om senvintern.
/Lovisa
utan de där gryna
vore inte livet mitt lika fint. Ah, tänk så förälskad jag är i mina ungar.
/Lovisa
Jebus in the LUPO
målarsöndag
Stora ungen köpte för egna pengar en biltidning. Sedan klippte han ut fina bilar som han ville göra en tavla med.
Och han är ju som far och mor sin, och diggar äldre bilar.
Lillebror vill aldrig sluta måla. Han producerar och producerar. Och så sjunger han, blinka lilla fäääärna. Blinka lilla fääääärna där.
Vi tycker om såna här dagar. Då vi inte gör nåt speciellt. Då vi kreativiserar brevid varandra.
/Lovisa
kvartersbutiken i vår by är nedläggningshotad
Folk (vi) köper för lite. De (vi) tänker på priserna och tar istället bilen in till stan för att handla på stor-butikerna. I butiken mötte jag idag en handskriven lapp....
Om affären stänger i vår lilla bygd, då blir vi en riktig håla. Det känns inte ok att bo i en bygd med högstadieskola och villaområden UTAN affär. Då kan man ju lika gärna på på riktiga vishan.
Och det är större än så. Det talas ofta om att vi ska värna om landsbygden. Men då kanske det också borde ges bidrag till småbutiker som erbjuder de boende service.
I vår lilla butik kan man på tisdagen boka rusdrycker från systembolaget, för att på torsdagen hämta påsen i affären. Likaså apoteksvaror kan beställas och de som spelar på ATG kan göra det. Är det inte fantastiskt så säg!?
/Lovisa
Min mammas flätor
Jag lyssnar på Laleh. Hennes fantastiska "some die young", och det gör ont. Det är så vackert.
Jag tänker på min mamma. Mamma min dog ung. Hon skulle fylla 28. Jag skulle fylla tre år sex månader efter hennes död. Den förbannade leukemin tog henne från mig. Den tog en dotter från en mamma och en pappa. Den jävla skitsjukdomen tog henne ifrån mina ungar, som aldrig fått träffa henne. Från min Robert, som bergis hade tyckt om henne.
Jag har kvar min mammas flätade hår ömt förpackade av min mormor, min mammas mamma. Två tjocka långa flätor. Jag vet inte om de klipptes av innan eller efter hennes död. Men de ser så levande ut. Fast det var så länge sen.
/Lovisa
Vem har tatt min hälsa?
Det är frågan jag ställer mig. Och som svar fick jag ganska direkt från en gammal klasskamrat att den som bär skulden är min rastlöse själ. Och det är väl så det är.
Det är det där i mig som gör att jag banne mig aldrig kan göra ingenting. Det där i mig som får mig till att ständigt projekta eller planera projekt. Fast jag så innerligt älskar det, kanske just för att jag så innerligt älskar det.
Det som gör att jag tar med mig läxan in i badet som jag så spaigt, mindfulligt planerat med relaaaaxing bathfoam och tända ljus. Det som gör att jag framför slötittarfilmen OCKSÅ har facklitteratur i knäet och överstrykningspenna i handen.
Och det är inte för att jag vill vara duktig. Inte för att jag vill verka duktig. Eller ens tror att jag bör vara det. Utan det är för att jag ju inte kan sluta. För att jag inte fixar att göra en sak i taget. Då somnar jag eller så kryper det nåt förbannat i benen. Jag börjar trumma med händerna på bordet eller måste sjunga. Som när jag åker bil utan musik. KATASTROF. Då måste jag ju sjunga. Eller när det blir reklam mellan ett tv-program. Min uppmärksamhet bryts direkt. Inte kan jag sitta där och glo på nån dubbad tvättmedelsreklam. Alternativet är att göra något med händerna, eller gå och sova.
Jag tror kroppen min säger stopp. Jag kör på för fort. Med arbete, studier, och med allt det där som jag älskar. Men hur tusan ska jag bromsa. Jag kan ju inte.
Jag har farthållaren inställd på 90, och det kickar inte ur, trots att det kommer gupp och svängar.
/Lovisa
Huvudet säger lite stopp
Jag har visst för bråttom. För mycket, för ofta kanske. Det sätter sig i huvudet på mig. Som värk. Fast jag mår ju så bra när jag får göra. Och göra och göra. Jag tror att det som gör mest ont är de hära dagliga måstena som stör min kreativitet. De tråkiga måstena, såsom tvätt och disk och räkningar. Sånt som att ha koll på VAB-intyg och försäkringar.
Farbror doktorn ordinerade vila. Han tog bort oron för hjärntumör, litegranna. Men jag kommer ju istället att fundera över hans kompetens, och kanske att han missat nåt?
Han pratade om lugn musik och krämer och massage. Jag tänkte på allt jag ju måste få gjort. Allt från härochvar som väntar på att bli klart. Jag vete tusan hur det ska gå vägen. Men när en vän idag påminde som sommar i Lyckebo, kändes det med ens lite ljusare. Det är ju där jag kan ladda om och finna ro.
Nu kryper jag in till stora ungen en liten stund. Att lyssna lite på hans nyfunna lite hackiga, men ack så fantastiska läskunnighet känns lugnt och fint på nå vänster.
/Lovisa
Jag är kär
fullkomligt förälskad i min nya dator. Jag kan inte förstå varför jag inte lyssnat på folks råd förr. Och då menar jag inte de provisionsstinna försäljarna i butiken som lurat på mig den ena skitdatorn efter den andra. Utan mer lyssnat på vänners råd. Av de som känner mig och vet vad jag behöver. Och oh my, vad jag behövde den här.
I´m in love with my computer. i-Mac 21,5"
/Lovisa
kreativa dagar
'
Stora ungen, för hostig för plugget, men för pigg för sängen. Han plockar fram en bok om Picasso och ritar av bilder han tycker om. Mamman blir så stolt att hon blir nipprig. Berömer honom så mycket att han ledsnar och spelar lego-spel på datorn istället.
/Lovisa
lite pix
som värmer mig om vintern..
/Lovisa
hårddiskminnen
Jag har bråkat lite med gamla foton. Och kopplat in en och annan hårddisk för att göra lite back ups, och jag fann lite minnen att minnas.
/Lovisa
jag trodde den kom och försvann...
Men så kom den igen...
typiskt!!
Men nu är det minsann VÅRTERMIN!! Hör på den ni. VÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR-termin!!
/Lovisa
sen i vår
så kommer det kännas så fint att fara ut till Lyckebo. Och få tillaga tidigmorgonfrukostar i det "nya" gula köket. Jag läntar ( i vanlig ordning) så att det gör ont i kroppen. Undebara underbara vår!!
/Lovisa
tänk va tiden har rusat iväg
Tyckte det var alldeles nyligen jag bodde i mitt internatrum på Jakans folkhögskola. Och alldeles nyss jag tårades till Smashing Pumpkins fantastiska konsert på cirkus.
/Lovisa
nyårskrönika 2011
Ännu ett år har passerat. NU är straxt 2011 förbi och vi har blivit ännu ett år äldre... Nedrans va tiden går fort... och visst går den fortare ju äldre man blir...Här följer en nyårskrönika från året som gått. Smått och stort, bagateller och viktigheter. Vissa bilder är klickbara och här och var finns länkar till forna blogginlägg.
januari
Vi skolade in lilla ungen på förskolan och skaffade oss ett gammalt handfat.
och HEN provocerade som överdrivet....
februari
Vi byggde ett fönsterskåp och borrade fast det i skjutdörren utan att tillenbörjan förstå varför inte skjutdörren kunde dras ut....
Ungarna fick tofsmössor ...
mars
Jag gjorde ett litet hemmahos i fina Lundströmskans kåk.
april
Påsken firades med fina vänner, morfars påsktupp gladde oss och jag gick för första gången det året barfota.
Jag grät en skvätt när jag lyssnade på underbara Håkan på underbara Cirkus.
Maj
Vi besökte en fin tanta och hennes kolonilott.
Jag skaffade mig ett nytt jobb och planerade för pendlning.
juni
En vän förlorade sin kärlek....
och jag fick mycket i tankarna...
Vi tog ungarna på kryssning
Juli
Vi drog till Värmland på årlig Roadtrip, och jag njöt och våndades omvartannat för underbara sommaren och rädslan för dess slut.
augusti
Jag betalade för smärta och blommor och fann ett fantastiskt rödvin.
september
jag byggde en radiodockstation till I-phones och jag tänkte på livet...
oktober
Jag fyllde år och hade fina vänner på besök.
november
Jag gjorde beställningar och donade i Lyckebo.
December
Våran kåk visades upp i tidningen Hus och Hem
Och så vips, så var det slut, året. Tack för det. Tack för alla skratt och all sol och värme. Tack för sena kreativa kvällar, nattliga bad och fina roadtrips. Tack för rosévin och smultron och för barnsång och kramar.
/Lovisa
Det var då
Och det var fint.
/Lovisa
All I Want for Christmas
Idag bakar vi kakor mest hela dagen.
Några suddiga med kanel och socker på.
Och stora ungen börjar tycka att lilla ungen är helt okej ändå.
För han kan ju faktiskt skratta lite nu. Inte bara skrika.
Och All I Want for Christmas är att min barn ska fortsätta få må bra. Och så lite lugn och ro. Så att mamman kan få blogga lite, ta lite mindre suddiga kort och kanske skriva den där himla romanen nästa år.
/Annika
jag lånar en liten kompis rum
ibland. För jag har förmånen att ibland få svänga åt söder, och inte norr efter arbetspassen mina. Ibland styr jag kosan genom storstaden och alla köande bilar för att komma hem till fina Annika och hennes nya stora familj. Och där har jag bjudits på gomiddag och nåt glas rött. Vi pratar om sånt som bara vi kan. Och svär och skrattar och gråter. Herrejösses va livet kan vara fint ibland. Och sen får jag sussa sött i storebrors rum. Bland mumin och annat härligt. Gott sover jag. Och längtar tillbaka gör jag redan när jag sätter foten på gasen därifrån.
/Lovisa
