min mammas sommarlängtan
var inte så olik min. Här sände hon föräldrarna sina en hälsning i Januari...
/Lovisa
en sommar för länge sedan
det är mitt sjuåriga jag som sitter där i det höga solvarma gräset. Järnspettet bakom mig håller trädörren på boden stängd. Boden som skyddade möbler från väder och vind. Möbler från min mammas bohag. Jag minns en byrå, en stor radiogrammofon och lukten där inne. Inget av det finns kvar idag. Vad jag minns så revs boden och innehållet brändes upp. Det var inget jag ville.
/Lovisa
skogspromenad
/Lovisa
ja men jösses
i rensandets dagar ploppar det upp minnen och dåtid från lite varstans. Tillexempel från tiden då jag sprayade sönder ozonskiktet och smetade concealer på läpparna. Jag säger som Annika; Herre min je...!
/Lovisa
just idag
Jag står vid päronträdet i trädgården. Det som min morfar planterade som barn. Kanske var det år 1925. Kanske tidigare. Det finns fotografier från det där planteringstilfället. Min morfar och hans syskon. De finns inte mer. Och snart finns inte vi heller. Nä så får man ju inte tänka. Jag vet, jag vet. Men jag har aldrig kunnat låta bli. Att tänka så. Fast jag inte vill. Kliché kliché.
I växthuset börjar tomatplantorna ge upp. Några små röda kvar. Ungen äter dom som godis. Tänk vad glad man kan bli bara över en sådan liten sak. Min lilla unge som snart blir min stora unge. Jag vill ge honom och den lilla i magen allt fint jag kan. Färska små tomater på sommaren och så mycket kärlek som de orkar att bära i sina små kroppar. Allt det fina. Och skydda mot det fula.
En liten uteplats blev det i alla fall i sommar. Han la stenarna på några dagar bara, när jag och ungen var borta. Så fint. Där vill jag sitta. Och bara vara och inte måsta så mycket. Det är jag dålig på. Vara och skippa måsten. Men mycket bättre än förr såklart. Annars skulle jag gå under. Och det tänker jag inte göra.
/Annika
Terapi
Jag prövade att gå i terapi en vår. Jag hade en stor klump i bröstet som gjorde det svårt att andas. Efter en ifylld kryss-blankett förklarade vårdcentralssköterskan att jag hade ångest. No shit scherlock!?
I en furuful fåtölj satt jag snart med ett runt träbord mellan mig och terapeuten. På bordet, den obligatoriska servettlådan. På väggen, terapeutens barn.
Vi pratade om barndom och död och hon snöade snart in på min pappa. Jag tyckte väl inte det var nödvändigt, men jag lät henne hållas. Hoppades att hon snart skulle prara klart, så vi kunde prata om sådant som verkligen berörde mig. Min fantastiska rädsla för döden. Inte min egen, men andras. Min ofrånkomliga oro då jag hör ambulanser eller då någon jag ringer inte svarar. Min oro och katastrofrädsla. Den dära ångesten som fått mig dit.
Men hon pratade på om "pappan". Den där mannen som jag aldrig träffat. Han som varken glatt eller sårat mig. Han, ingen, någon. Men om nu tanten så gärna ville prata om den där random personen, som varken hon eller jag kände, så varsågod, tänkte jag. Jag ville inte störa, inte avbryta, inte verka oförskämd. Det var ju hon som besatt kunskapen och det var hon som betalar av på lånen för sin utbildning. Så jag nickade och hummade och väntade på en samtalslucka. Den kom sällan. Och sen tyckte tanten, ironiskt nog, att vi skulle prata om att jag måste lära mig att säga; "Nej". Hon förvarnade om att vi, vid en annan session skulle träna på att säga nej till varandra. Jag nickade uppfostrat och skrek NEJ inombords och kom inte tillbaka...
/Lovisa
genom tidernas finaste brev
Underbart!
Du med Åsa!!
/Lovisa
Jungfru Maria och jag
Några gånger per år brukar jag ringa en spådam som heter Sirkku för att bli spådd. Hon har många gånger hjälpt mig lite på traven, eller bara sagt saker som jag kanske redan vet, men också behöver höra. Idag ringde jag henne och hon svarade direkt. (klart hon gör kanske ni skeptiker tänker, då hon ju får fett med cash för samtalet, men saken är den att jag flera gånger fått pröva att ringa i flera dagar utan svar)
Vi pratade om situationen här och nu. Om sånt som naggar på det fina, om nytt och om gammalt. Vi pratade om mamma min. Om hur hon, enligt Sirkku, velat andra till lags och hjälpa. Sedan rabblade Sirkku mammas födelsesiffror och menade sedan att hon hade samma siffror som Moder Teresa. Och jag minns, när jag bläddrar i gamla spådoms-anteckningar från 2007 att hon sagt samma sak då. Men utan att jag tänkt något mer på det. Men nu i alla fall, med morsan min i himlen likt Moder Teresa, känns det extra bra att göra tatueringen.
/Lovisa
Hej höst
/Lovisa
feng shui och kontrollerad smärta
Jag låg där på britsen hos min fina tatuerare. Jag fokuserade på hur nålarna skar i min arm. Det är inte så farligt. Inte när man "tänker på det", när man fokuserar på smärtan och tänker på den. Det är nåt visst med de där stunderna. Det är så sällan jag bara ligger stilla och har tid att tänka. Jag har fått mycket tänkt de där hittils 10 timmarna på britsen. Första sittningen läste jag Kaj Pollacks "Att växa genom möten" och jag måste säga att jag faktiskt lärt mig litegranna av den boken. Jag har faktiskt bitit ihop i vissa möten och haft överseende och självkritik. Inför en ny arbetsplats och nya möten har den hjälpt mig, boken.
Igår bläddrade jag i boken "Rensa i röran med feng shui" av Karen Kingston. Och jag fick sug att slänga. Sug att rensa och organisera. Ett släp ska fyllas med grejjer till auktion och kassar ska skickas iväg med kläder. DVD-filmer ska flytta in i små case för att ta så lite plats som möjligt. Jag tror det blir bra allt det här.
/Lovisa
Jag
mår bra. Jag har inte haft huvudvärk på flera veckor. Det är fantastiskt. Jag har nytt arbete där jag trivs och kan vara kreativ. Jag har betalat för färg på min arm och har lust att fylla den helt. Jag har planer och projekt och lust till alltsammans.
/Lovisa
inte kattskit direkt
Det är inte kattskit direkt. Det här livet jag lever alltså. Även om jag gärna inbillar mig det ibland. För jag hamnar så ofta i tankarna "om bara det här vore annorlunda, då jäklar skulle livet vara perfekt!". Och jag om någon borde ju veta att livet aldrig kan vara så. Helt perfekt. Livet skaver och gnabbas och gör så tvära kast ibland att man knappt hinner ropa hej. Men så kan det vara sablarns fint också. Det har de senaste åren lärt mig. Och de tvära kasten blir kanske lite lite mindre svåra att hantera. När man ser allt det där fina, det där som jag bara sett förbi förut. För man får perspektiv också. Av det som händer. Alldeles nära. Och runt om i världen.
Jag måste erkänna att det har känts svårt att blogga på senare tid. Med allt som händer i världen verkar det så fattigt att skriva om sig själv, loppisfynd, bra musik och vackra saker. Men så kom jag ändå på att det är här jag får utlopp för en del av min kreativitet. Och kreativitet håller mig uppe, utvecklar mig och gör så att nya tankar och idéer formas. Tankar som inte bara involverar loppisletande, den perfekta vintageklänningen eller godaste veggomaten. Utan större saker än så. Det ena leder till det andra.
För så är det med den här bloggen. Inte är den kattskit direkt. Den heller.
/Annika
Jag saknar stockholm DÅ
Jag fick en liten klump i magen och saknar plötsligt stockholm. Jag saknar att kunna hoja runt på södermalm och äta en god lunch på Chutney. Jag saknar att packa korgen med baguetter och vin och på en filt lyssna till Lundell på Skansen. Saknar att kasta sig i Vitabergsparken med en rygga öl och fina vänner. Saknar eftermiddagsöl på Kvarnen och promenaden mellan Odenplan och Solna. Jag saknar att ta cykeln till Zinkensdamm och klättra upp på skinnarviksberget för att sitta ned på knöggligt berg och andas in vyn. Jag saknar närheten till vänner och spontana kaffedejter. Jag saknar allt det där. Jag tror att jag saknar "då" och det kan aldrig "bli" igen. Och det gör ont. Jag saknar stockholm då.
/Lovisa
nu ska jag bara se till att ha karaktär
Med nytt arbete tre dagar i veckan har jag möjligheten till två dagars projektande i företaget jag kallar mitt. Jag tänker inte ge mig. Jag tänker allt försöka. Och nu gäller det bara att jag har karaktären. Att jag inte "struntar" i att lämna lill-ungen för att istället ha honom hemma och mysa med. Att mammasamvetet inte gror och tycker att jag ju lika gärna kan ha honom hemma, när jag ändå är hemma. Nu gäller det att jag med humöret i topp lämnar vid åtta och hämtar upp efter vilan. Och under den tiden ska jag dricka kaffe, producera och kanske stilla tankarna och inspireras med en promenad. Tanken är att varje måndag och tisdag ska se ut så. Tanken är att det ska gå vägen.
/Lovisa
en kossa betade på trädet
På vägen till arbetet lyssnade jag på första delen av Alex Schulmans, "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Det var fint! Schulman fick mig att le och att fundera. Och i Bålsta blev jag omkörd av en Lupo 3L (en lite glassigare variant än min). Det kändes fånigt just vid omkörningstillfället, hur vi låg med två gul-gula Luposar sida vid sida. Vi såg inte på varandra, det blickade jag mig till att se i backspeglarna.
På den nya förskolan fick jag många nya små vänner, fick bekanta mig med en underbar chiliröra från Pakistan och mötte fundersamma ögon över mitt namn och förundran över att jag hade barn.
-Vao, har du träffat nån som är längre än dig alltså?? Abou!
Straxt innan Enköping blev jag återigen omkörd #L-Lupon och medan jag låg i nittio på sistabitsvägen såg jag hur en kossa betade på ett träd.
/Lovisa
Lillebror när inte storebror ser på
lillebror smyger in i storebrors rum.
förbi legobyggen
klumpiga tvååringsfingrar plockar med simpsonsfigurer och Woody.
Lycka är att få, utan att storebror vet.
/Lovisa
den här sommaren
Så vad har då hänt?
Badat har vi gjort. I skärgård, i sjö och vid Norrlandskusten.
Funderat över vem tusan det är som ligger där inne i min mage.
Tittat på massor av djur och åkt färgglada karuseller.
Grillat! Hirsbiffar med fetaost och soltorkade tomater är sjukt god grillmat, pröva!
Loppisturnerat med min Lovisa, det skrev hon så fint om här. Längtar redan till nästa år.
Ritat den allra första huvudfotingen. Och blåst såpbubblor med små fina vänner.
Hälsat på i Mumindalen med fina vänner. Det ska jag skriva mer om en annan dag. För det var så grymt kul!
Och igår var vi på bröllop. Jösses, lite sugen på att gifta mig blev jag allt, så fint var det. Solen gnistrade i vattnet nedanför klippan där själva vigseln ägde rum och det var så där galet romatiskt perfekt.
Och sen bjöds det på vegetarisk buffé och fest på berget. Bättre kan det ju inte bli. Och så den lilla kitschiga utomhusbaren! Måste nog bygga en likadan i vår trädgård! Får nog bli nästa sommmar dock...
Ja. Det var en del av sommaren. Lite är kvar. Ett till bröllop och så festival ska hinnas med. Sen ska jag ta mig an hösten. Och det ska gå bra. Trots vemod och saknad efter en fin sommar.
/Annika
the past
Jag kan inte sluta älta. Det är nog bara så. Det känns alltid som det var så fint igår, förra året, i somras, nyss. Med Annika i Amazonen under årets roadtrip kom vi fram till att vi just då, vid ett tillfälle var nostalgiska över just det tillfället. Som var där, nu, då, nyss. Som gick förbi och blev då för att ge plats åt ett nytt nu, då. Innan sommaren kom visionerade jag nostalgi vid sommarslutet. Jag är ett hopplöst fall!
/Lovisa
Everyday is like sunday
Som barn kändes sommaren oändlig. Och varje dag kunde vi bada. Var det inte så? Solen sken och det var glass-varmt. Jag hade oro i kroppen sista söndagen på sommarlovet. Grät och andades fort. Då kände jag inte vemod, då kände jag stress. Nu som vuxen har barnsöndagen utvidgats till de sista veckorna på ledigheten. Och jag känner sommarslutet i hela kroppen. Fysiskt.
Men nu ska det bli bra. Det blir det alltid. Det vet jag ju. Det är alltid värst precis innan... slutet. Sen är det bara som vanligt igen. Och det är dags att andas en höst, utstå en vinter och glädjas en vår.
Så nu är vi där alltså. Sensommar och dags för nystarter. Jag börjar nytt arbete och ska ta min lilla Lupo på pendlingsresor. Jag har laddat upp med ny bilstereo och en smart hållare för min Samsung crap-phone för bästa comfort. Jag har tänkt att fylla upp med schysta ljudböcker och härlig musik. Berätta gärna, du som vet, var jag bäst laddar ner ljudböcker och vilka ljudböcker som är skitbra. Det blir två timmars bilåkande per dag tre dagar i veckan, så jag behöver ett gäng.
Nu ska jag njuta av min sista lediga vecka. Och jag ska avsluta, planera och filosofera. Och några fler dopp i Mälaren ska det bli. Det ska det!
/Lovisa
Jag hittade ett fotografi
/Lovisa
