Ja, här sitter vi nu. På lördagen. Med fina, fina vänner. Och mitt i livet är vi på något sätt. Eller förhoppningsvis lever vi längre än så, men ni fattar. Vi är mitt i barnskaffaråldern, mitt i karriärer, mitt i skaffa-permanent-boende-tider, mitt i bröllopsbestyr och mitt i våra-föräldrar-håller-på-att-bli-gamla-funderingar. Och med två underbara små ungar på övervåningen som smaskar popcorn framför tv:n och kanske inte är sams precis hela tiden men som saknar varandra något väldans på söndagen när de inte får leka idag igen.

Kan jag frysa tiden nu? Stanna upp. Pausa. Låta det vara så här fint ett tag. För tiden bara rusar. Alldeles för snabbt. Jag trivs ju här. Mitt i livet. Nu när jag inte är riktigt ung längre men absolut inte gammal på något sätt. Stopp. Bara en liten stund. Snälla.

/Annika