Det talas om livets soundtrack. Vad som passar till ens leverne, till ens lynne. Man kan ge sig själv ett obskyrt och udda musikverk och stå fast vid det. Men för mig är det mer komplicerat. Mitt liv har olika slags musik. Det förändras från år till år, från förmiddag till eftermiddag.

På morgonen, i solljus kan mitt liv ackompanjeras av den blandade musik som p3 bjuder på. På landet på verandan om sommaren, eller till frukosten i köket i sumpan. Inte alls min typ av musik alla gånger, utan jag tycker bäst om det sällskapliga pratet. Pratets melodi. Kanske helst och framförallt Henrik Torehammars Brunchrapport, men också Martina, Kodjo och Hanna i morgonpasset, Christer och Morgan i Christer och förstås Kitty i Relationsrådet.



Vid lunch kan jag vrida upp högtalarna och lyssna till Edith Piafs franska stämma. Jag förstår inte ett ord, förutom typ kärlek och liv, men det är vackert. Leonard Cohens och Cat Stevens stämmor får gärna göra oss sällskap på riktigt hög volym i dagsljuset.


På tunnelbanan eller på stan med min Sony Walkman lyssnar jag gärna på M.I.As Paper Planes. Jag ser mig runt omkring och pekar i tankarna på random män under refrängen.

Svenska Akademin och Bob Marley agerar bilmusik på högsta volym under vinterhalvåret då vi kör hästbilen ( den kallas så för att det är en volvo kombi där allt som saknas är att vi borde kliva ur den med ridstövlar, lukta häst och ha bilder på våra hundar i fönstren i bak). Om sommaren, i Amazonens knastriga högtalare finner Nationalteatern eller Ted Gärdestad sin plats.

På spinningpass kan jag tycka att helt obscen musik är bra.
Den mest vidriga popdängan eller rumpvickande och blingade hip hop passar bra. Det ger mig energi och jag trampar på som bara den. Hade jag sett musikvideon på TV skulle jag istället svurit och predikat om den skeva kvinnosynen för storungen, och snabbt zappat vidare.

På Kohpangans strand sjöng David Gray, på cykeltur från Visby till Fårö sjöng Håkan från en kasettspelare i cykelkorgen, under sommarkvällar i Lyckebo skränar vi tillsammans med Tiimo Räsiänen och vitt vin med sockerdricka. Under Lyckebodagar passar det fint med Ulf Lundell på knastrig vinyl. Öppna fönster och trasmattorna på vädring. Med en liten bebis i famnen dansar jag till The Supremes I hear a symphony och sambon min hävdar att Cardigans Youre the storm är vår.

Blandbandet för mitt liv skulle alltså kunna se ut och låta ungefär så här...




Vilket är ditt soundtrack, vilka låtar passar till dina sinnesstämningar?

/Lovisa