de fattas mig så förbannat

Tänk att det kan kännas fysiskt i kroppen när ungarna är ifrån mig. Det är en kroppsligt krashande känsla. Och det är alltid värst innan det är dags att ta farväl. Jag avskyr farväl. Jag försöker ofta undvika det dära hej-då-et.
Men med ungarna mina vill jag ju kramas innan de försvinner från mig en stund.


Minns när jag skulle iväg till Flen på körkortsutbildning i en vecka. (Lilla ungen var med mig, fast inne i tjockmagen) Jag bar på en sån ångest i kroppen dagen innan och bad stora ungen rita en massa teckningar till mig som jag kunde titta på. Det var han som tröstade mig.  Och menade att en vecka; går ju sååå fort mamma! Jag grät. Faktiskt. Stora tårar och tvingade Robban att om och om tala om för mig hur bra de skulle ha det. Och det vet ja ju. Det är ju mej det går nöd på.
Sen den där gången i Flen, hade jag inte tid att längta efter gryna mina, utan det enda som krånglade i mitt huvud var "döda vinklar", rondellkunskap och eco-driving. Och den här gången ska jag förgylla dagarna med att svänga åt söder och inte norr, efter jobbet mitt.
/Lovisa

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

julias vardag

krickelin krickelin

Sammy rose

Sandy in the sky with diamonds

Hanna Hellqvist

Annika Norlin

Extra allt

Fine dage

Johanna VINTAGE

Angle at my table

smilerynker

AprilApril

Isabelles blogg

Doredoris

fingerspitzengefuhl

pellas pärlor

trasselfofs

hannanonien

RSS 2.0