Den underbara kreationen av Astrid Lindgren, och kanske framförallt underbara Inger Nillson i barnfilmerna från sjuttiotalet. Jag identifierade mig med Pippi när jag själv var barn, kanske också nu när det sägs att jag är vuxen.

Hon var tuff och självständig. Tokig och burdus. Pippis mamma, liksom min var i himlen och på den tiden trodde jag minsann att min far va sjökapten. Ärligt! Fram till ett hemligt bankfack med ett stycke sanningspapper, trodde jag att så var fallet. Och jag var stolt över det.
-Min mamma är död och min pappa är sjörövare från Finland, upplyste jag stolt.
Och så hällde jag bullar på bordet och tvättade sovrumsgolvet med borstar på fötterna. Omedvetet inspirerat. Och fullkomligen normalt. Och på den vägen har det fortsatt. Jag är inte så knusslig. Saker och ting behöver inte vara så rätt och riktigt. Framförallt inte normalt. Jag älskar Pippis dampighet och impulsivitet, kanske för det gör mina egna liknande sidor okejade. Jag älskar hennes förstora skor och hennes uppkäftighet. -Kom in eller stå kvar, mig kvittar det!




Nu har stora ungen min förälskat sig i Pippis busighet och tokigheter. Vi tycker Pippi är ball och stark. Och väldans snäll. Vi hejjar på när Pippi kastar upp mobbar-Benke i trädet och igår önskade vi att hon var vår kompis. Och stora ungen min konstaterade att min mamma och hennes mamma ju är tillsammans. Kanske är Pippi vår kompis ändå, tyckte vi. Om hon funnits på riktigt, kanske.


/Lovisa