Fyra veckors semestrande har averkats. Fyra veckor har fyllts.
Jag har snickrat, hufvudstadsparkhängt, målat, slipat, slipat, SLIPAT, gipsat, tapetserat, grillat, diskat, diskat, DISKAT, skrattat och gråtit. Sjungit och lyssnat på låtar på repeat. Jag har gråtit för idioti och rasism, för högerextremism och terrordådet på Utöya.




Familjen har varit förgylld med två extra sommarbarn och vi har tampats med logistik då vi plötsligt inte fått plats i en bil. Vi har badat och vattenkrigat. Lett mot solen och tyckt regn och åska utanför är ganska mysigt. Vi har ätit smultron och hallon, blåbär och nedrans massa halloumi.

Efter semestern börjar jag mitt nya arbete. Nya utmaningar, nya kollegor. Visioner och drömmar. Tre dagar i veckan i sthlm, de andra två ska jag fylla med kreativitet. Kanske leder det någon stans, kanske inte.

Det finaste i kråksången är att jag har TRE VECKORS ledighet kvar. Och nu ska jag banne mig se det halvfulla glaset. Tre hela veckor. 21 dagar. Fasen, det är inte dåligt egentligen. Det är finfint. Och innan de 21 dagarna är slut ska lilla ungen ha fyllt 2, tatueringen färgfylld, golv slipat, golv målat, vägg tapetserad och så ska jag väl hinna med lite halloumi och rosévin i kvällssol också. Och innan de 21 dagarna är slut ska jag banne mig dyka ner under ytan i mälaren. Inte bara med barret torrt uppanpå. Jag ska skriva två reportage och se om de blir mottagna. Jag ska tro och hoppas. Här ska levas! Här ska levas nu. Och ikväll drar lillfamiljen ut på en roadtrip någonstans...

/Lovisa