Två ungar. Än så oförstörda och obrydda av världens orättvisor. Skyddade här hemma i vår kåk.

Min stora som tycker rullstolar är det coolaste som finns och som aldrig vill göra någon ledsen. Som direkt ser när mamma är ledsen och som precis vet vad som gör gott. Lite kli på ryggen, lego och barnfilmer med verkliga personer i. Mamma, va inte ledsen, säger han. En sexåring som inte tycker om att tävla, och som tycker förskolans kritor är dåliga då han skämts bort med oljepastellkritor hemmavid. En sexåring som vänligt samtalar med och bjuder bort äpplen till tanter i kvarteret.

Och så lilla, som när febrige storebror fick en glass av sin far spatserade ut i köket helt säker på att få sig en egen glass han också. I rättvisans namn. Lille som torkar bort och dammsuger, dukar fram (random krossade tomater, kattmat och mûsli). Som alltid går till andra lådan för att hämta sig en gaffel. Som dansar och ler, och 
sjunger fram ett undrande "Vaerehäärdååå?" åt allt och inget. Som skyfflar kattmat till alla tre missarna, och lägger locket på mellan varje skål. Som har skylånga ögonfransar men inget på huvudet.

Mina underbara ungar. Jag vill så gärna skydda er från allt ont. Fast blåmärken på knäna och motgångar ibland, det unnar jag er förstås. Mina älskade gryn.





/Lovisa