äktenskapet - in the name of (hetero)norm
Äktenskapet
In the name of (hetero)norm
Det är ett ständigt projekt att göra sig till kvinna eller man på rätt sätt. Det handlar bevisligen om normer, vad som för tiden anses normalt. Människosorterna är begränsade till antingen man eller kvinna i en heteronormativ iscensättning. Som ett motsatspar med förväntad attraktion sinsemellan i det stundande (och förväntade) äktenskapet. Mannen och kvinnan som varandras ägodelar. Kanske framförallt kvinnan som mannens ägodel. Också språket talar sitt starka (normerande) språk ; En man var en man blir en man, medan en kvinna i äktenskapet blir en (mannens) fru. Mannen spelar normen också här. Äktenskapet idag gör att nyblivna föräldrar slipper gå till familjerätten och erkänna sitt föräldraskap, då de per automatik ses som trovärdiga och ärliga. Den ogifte måste erkänna sitt faderskap på ett märkligt ålderdomligt vis.
Vi minnes historiskt hur en omyndig kvinna lämnats över från fadern till sin nya förmyndare mannen. Från en patriark till en annan. Men kanske blir äktenskapet det enda rätta. Erica Jong ser äktenskapet som en enda utväg och skriver i sin bok Fear of flying (1973); ”Det är förbannat smart av männen /... / att ha sett till att göra tillvaron så odräglig för den ensamma kvinnan att de flesta gladeligen stänger in sig i äktenskapet, hur det än ser ut, bara för att slippa ifrån skiten.”. Liv Strömqvist förtydligar med humor, men också stort allvar, en anledning till giftemål för 1800-talets kvinna: ”Det enda sättet för kvinnor att få en ok levnadsstandard och ett hysat soft liv var att gifta sig med någon som kunde försörja dem”. Ibland är det ju faktiskt så att äktenskapet kan vara enda utvägen för att en familjs heder ska bibehållas efter en våldtäkt. Eller för att en kvinna ska få försörjning och tak över huvudet. Mycket i samhället är uppbyggt för kärnfamiljen och det livet prisas och erkänns ideligen som rätt och enligt normen. Ensamma människor antas söka efter partners och barnlösa par förväntas längta efter barn. Två barn, villa och volvo, vi känner alla igen kärnfamiljens slagord. Och jaget i Maria Svelands Bitterfittan, för en fiktiv dialog med författaren Suzanne Brøgger, om huruvida kärnfamiljen kan ses som medansvarig för det patriarkala i samhället. Tror du patriarkatet har ett behov av äktenskapet? Hon föreslår att patriarkatets tanke med äktenskapet stoppade eventuell ”kamp och upproriskhet”, som annars skulle kunna existera. Och somliga feminister hävdar bestämt att utan äktenskapet skulle både patriarkatet och kapitalismen ha svårt att överleva, då kärnfamiljen behövs för dess uppehälle. Om kvinnor lämnade hemmen och satsade på karriären, då det ju faktiskt idag finns både barnomsorg och äldreomsorg, rätt till studier och arbete. Om kvinnor inte arbetade deltid och tog mest ansvar för det obetalda hemarbetet, vem skulle då ta hand om tvätten? Och vad händer för gissenammen med attraktionen? ; )
/ Lovisa Lindblom
citat Lutheranen.nr 3,78.
Eftersom äktenskapet inte är en privatsak utan en samhällsordning, ligger det i sakens natur att löftena skall avges offentligt.
äktenskapet förr är ju inte lika nu som det var då allt går ju framåt i tänkesättet , nu är det ju jämlikhet i både äktenskapet och i samboförhållande
det skapar ju paret själva gifta som ogifta,att kvinnan oftast gör det mesta i hemmet kan man inte skyla äktenskapet på utan det är ju vanor som man själv skapar och det är upp till en själv att ändra på det .man kan inte jämföra äktenskapet för 100 år sen och nu .hela samhället har ju ändras . nu gifter man sig väl oftast av kärlek än tvunget eller .tvungna giftermål har nog mera med religion att göra .om man har villa, Volvo ,2 barn är man för el emot äktenskapet då för det är väl = kärnfamiljen eller??
Jaa.. vad bra!!
Jag håller med föregående talare till viss del, att vi oftast gifter oss av kärlek, men.. ser man sig om lite så finns det fortfarande kvar, kolla på våra religioner! Sen är det ju tyvärr så att jag kan dra sambolivet lite över samma kant, då det stämmer att enligt samhället ska vi leva i tvåsamhet, det är svårt att vara ensamstående kvinna o få det att gå runt, dom yrken vi ofta väljer är underbetalda och jämför man med "mansyrken" är det stor skillnad, alla kostnader ökar i samhället, men våra löner ökar inte i samma takt, därför är det helt klart lättare att vara två, en samhällsstruktur som man vill bibehålla. Kollar man på priser är det dyrt att köpa varor för enmanshushåll o billigare för storfamiljen.
Att dela upp hushållsarbetet är en intern kamp som vissa får kämpa med dagligen, jag har stort hopp till nästa generation, där mina döttrar kan träffa människor som vill dela det trista i vardagen så dom får mer ork över till det som sätter guldkant på livet, om dom nu väljer tvåsamheten! =)
