idag är en sån.
En fars dag. Alla fäders dag? Jag har en far. Eller har jag det? Egentligen inte.

Jag har aldrig kallat någon min far, min pappa. Jag har aldrig ropat efter, eller talat med någon som är min pappa. Jag har aldrig blivit arg på eller diskuterat med. Aldrig varit stolt över eller frågat om goda råd.

Har jag saknat det?
Inte direkt. Och jag kanske ska vara glad av att ha haft en osynlig far på håll istället för andra som haft en far i hemmet som är skit.

Det finns en far, som sägs vara min. Blod togs från mig och från honom, på håll, efter advokats ingripande. Sen inget mer. Jag tror nog aldrig det blir något mer.

Gör det mig ledsen?
Nej, inte särskilt, jag får bara mer vatten på min pessimistiska kvarn...