När jag är ute och kör bil på vägarna har jag lätt till känslor. Ilska, glädje, rördhet. Ilska över penisförlängda fartdårar, glädje över solstrålar och bra musik och rördhet över omkörningstackar och åsidankörningar för ambulanser.

Jag sitter där med handen på ratten (jag vet att jag ska hålla båda, men det är fasen tvärtrist) och så vill någon köra om. Och eftersom jag är ganska ny körkortshavare (ett år) håller jag hastigheterna ganska bra och då vill många köra om. Så här på nittiosträckan ut till oss ligger jag en hel del i vägrenen. Det är ju dessutom fartkameror lite då och då och jag har inte lyckats komma ihåg var de finns och var man skulle kunna gasa på lite extra. Det har tydligen mina med(mot?)trafikanter. För de gasar på lite hipp som happ. Och i vägrenen ligger jag.

När en bil kört om och bara kör vidare brukar jag för känslans skull peka lite långfinger. Trycka långfingret i någon slags stretch mot ratten. Och inte så att omföraren skulle kunna se, utan mer lite i smyg. Könsord och svordomar kan jag spy ur mig och ha mig där i bilen.

Om i stället omköraren blinkar hit&dit&hit, som tack. Då blir jag helt fantastiskt rörd och glad och vill bllinka hit&dit&hit tillbaka eller vinka. Eller tacka för tacken. Eller le. Och jag blir så rörd. Tycker det är så fantastiskt fint och tänker att det är värt att ligga ute i vägrenen för dessa tack.

/Lovisa